Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
NA T. BECKMAN
III.
Till frågan om rimmets vittnesbörd om äldre uttal.
Då jag under min studietid ganska ofta språkade med
ett par vänner, som drevo romanska språkstudier, fick jag ett
starkt intryck av att i deras ämne hänsynen till rimmets
beviskraft för forntida uttal spelade en mycket viktig roll, medan
i mitt eget denna sak gjordes till föremål på sin höjd för
enstaka notiser, aldrig för någon systematisk behandling.
Under intrycket därav insatte jag i min svenska verslära 1898
en liten anmärkning om saken, där jag som exempel gav
en antydan om hur rimmen hos Bellman skulle kunna
bearbetas för språkhistoriska ändamål1 samt en liten vink om
rimmets textkritiska betydelse. Senare under samma år blev
saken föremål för ett utförligare omnämnande hos Wulff i
hans Svenska rim och svenskt uttal, vilket arbete, som
bekant, dock icke huvudsakligen behandlar språkhistoria utan
ortoepi. Senare ha även andra forskare, t. ex. Cederschiöld
och Olson behandlat hithörande uppgifter och ur rimstudier
sökt vinna resultat för olika grenar av vårt ämne.
Även Hesselman har i sin på originella metoder och
vackra resultat så rika avhandling, "De korta vokalerna i och
y" gjort språkhistoriska rimundersökningar. Jag berör i största
hast det överraskande resultatet, att kort 1 i de uppländska
dialekterna på sin utveckling passerat e-stadiet utan att
sammanfalla med e, så att vi för det äldre mera slutna ljudet i
nu ha ett öppnare ljud ä, än för vårt äldre språks e.
Uppgifter i denna riktning ha icke varit mig obekanta, men jag
har icke velat sätta tro till dem, då det föreföll mig, som 0111
vid en dylik utveckling i borde ha sammanfallit med e och
sedan föJjt samma utveckling som detta. Hesselmans bevisning
i huvudfrågan synes mig oangriplig.
1 En definitiv lösning av problemet gjorde den lilla
anmärkningen ingalunda anspråk på att vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
