Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅli SATSKOMMATEKING
161
relation bisatsens ännu obestämda innehåll skall få till
verkligheten genom det omdöme som i följande hufvudsats kommer
att utsägas". Något starkt argument synes mig detta icke
vara. Så vitt jag förstår kan man med lika stort eller lrka
litet skäl om en efterställd underordnad sats använda de ord
Palmgren begagnar om en efterställd överordnad: när jag
hör en mening börja med en sats sådan som han trodde,
han sade etc. kan jag därav alls icke ana den följande
bisatsens beskaffenhet, ty denna kan t. o. m. beträffande första1
ordet i densamma variera på tusende vis. Väntan på
fortsättning av en sådan sats kan lika väl vara förenad med
spänning som väntan på fortsättningen av en sats som att
livet är kort. I intetdera fallet är väntan emellertid
nödvändigt förbunden med spänning. Spänningen beror givetvis
på omständigheterna under vilka ett yttrande fälles. Ofta
nog vet man av det föregående så pass väl vad som skall
följa att spänningen är skäligen obetydlig eller ingen alls.
Jag kan således icke finna att. Palmgren givit några hållbara
skäl för den olika behandlingen av fall som jag hör att hon
sjunger och att hon sjunger, hör jag. Ehuru han icke yttrar
sig därom vill det förefalla som om det varit den överordnade
satsens plats efter den underordnade som i första hand bestämt
honom för komma i att hon sjunger, hör jag och dylika meningar.
Det är förvånande att Palmgren här låtit det skäl tiga
som är det viktigaste och starkaste för hans lika
kommatering av meningar som jag hörde att hon sjöng och jag hörde
hennes sång nämligen att satsen att hon sjöng är samma
satsdel som hennes sång. I att hon sjöng hörde jag och
hennes sång hörde jag äro ju att hon sjöng och hennes
sång också samma satsdel. Hade Palmgren — som sig bort
— förfarit konsekvent i denna punkt så skulle olikheten
mellan hans och övriga logiskt kommaterandes uppfattning av
hur en logisk kommatering bör vara beskaffad framträtt ännu
skarpare än vad nu är fallet. Så mycket framgår dock även
1 Det allmänt underordnande att utelämnas ju synnerligen ofta.
Språk och Stil. XIV. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
