Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
MATHIAS FKUK
sicismeris mest omtyckta stilmedel. De ovan anförda avhandl.
redogöra närmare för orsakerna härtill, av vilka en bland de
viktigaste var ett på grund av ordförrådets och bildspråkets
knapphet framtvingat behov att undvika upprepning. Man
hade omskrivningar av flera slag. En av de vanligaste
var den geografiska, man sade t. ex. så som här Thules
dalar för Sverige. Vanligt var även, att de från antikens
myter och sagolitteratur hämtade gestalterna, som ytterst ofta
figurera i 1700-talspoesien, uppträdde ej med sina vanliga
namn utan, detta särskilt för omväxlings skull, under en
eller annan omskrivning. Detta så att man antingen angav
någon plats, som stod i sammanhang med ifrågavarande
mytologiska personlighet, eller något släktskapsförhållande eller
attribut, som rörde vidkommande. Exempel på alla dessa tre
arter av omskrivning erbjuda Corydon till Chloe i
gudinnan från Cythère, för Venus, moder av Hercule, för
Alkmene, den höga svanens nymf för Leda. En annan
vanlig 1700-talsomskrivning, använd för övrigt ej blott då,
var den här förekommande Martis sold för krigstjänst. —
Mycket nära det bruk av den antika mytologien, som nu
exemplifierats, står i 1700-talslitteraturen det, då
naturföreteelser, sol, måne, stjärnor etc. uppträda med
klassiskt-mvto-logiska namn. Ett exempel i denna dikt erbjuder raden:
På himlens blåa grund den stolta Phebus tågar.
En annan härmed likartad företeelse är det, då (västan-)
vindarna kallas zefyrer. Detta sista står för övrigt nära
en annan av den pseudoklassiska poesiens egendomligheter,,
det utsträckta bruket av personifikation. — Denna diktning
hämtade även gärna sina bilder, jämförelser från någon
tilldragelse eller gestalt inom den antika mytens eller sagans
värld. Så liknas ju i Corydon till Chloe herdinnan först vid
"den höga svanens nymf" och Hercules moder och sedan
vid "gudinnan från Cythère". Och en förträfflig jämförelse
av detta slag, som skulle avlockat även litterära finsmakare
på 1700-talet en gillande nick, är den i sjätte strofen
förekommande parallelliseringen mellan den sorgsne herdens
stapplande gång och Priamus färd efter Hectors lik.
Vad bildspråket i övrigt beträffar, så ger man detta det
ur pseudoklassisk synpunkt måhända bästa berömmet, då man
konstaterar, att inga nya och vågade bilder finnas, utan de
äro sådana slitna jämförelser som t. ex. den, då effekten av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
