Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
STKi OLSSON NOKOBEIU;
(jfr Donau*), Jo sua* samt några på -el (ex. Hesekiel*, jfr
sid. 266).
Jag tillåter mig slutligen att för större överskådlighets
skull göra ett sammandrag av de resultater, till vilka jag på
grund av mina iakttagelser beträffande förekomsten av akut
och grav i utländska nomina propria tror mig ha kommit.
Tvåstavelsetaktiga ha oftast akut. De ha grav, då de
ändas på -a, -e, -ing. och ofta grav, då de ändas på -um.
Likaledes få namn (i synnerhet latinska och grekiska), i vilka
ul-timas vokal kommer omedelbart efter penultimas, stundom
denna taktform. Bibliska namn ha ofta grav, då de tillhörn
mera kända och betydande bibliska personer.
Beträffande trestavelsetaktiga råder stor vacklan, regler
kunna- knappast uppställas; användningen av taktform är ofta
rent individuell. Namn (i synnerhet latinska och grekiska),
i vilka ultimas vokal kommer omedelbart efter penultimas
(särskildt efter i i penultima), ha akut. Sammansättningar (i
synnerhet tyska), där penultima, slutande på -el, -en. -er, utgör
ultima av första sammansättningsleden, ha vanligen akut.
Likaledes (ort-)namn på -berg, -burg. Bibliska namn ha så gott
som alltid grav.
Fyrstavelsetaktiga ha grav.
Engelska nomina propria ha akut.
Beträffande franska nomina propria är att märka
accentens förskjutande från ultima till annan stavelse. I tvåstaviga
förblir ultima accentuerad. I trestaviga flytta vi accenten
till antepenultima och använda vid vårt uttal grav taktform.
Vilken taktform vi använda vid vårt uttal av utländska no- .
mina propria, är, som vi sett, beroende på association, som dels
kan ha försiggått med inhemska, dels med kända utländska
ord. Jag har på flera ställen i det föregående dessutom
påpekat taktformens beroende av "dissociationHärmed menar
jag den företeelse, att två till sin form likartade ord på grund
av olikhet i betydelse långt ifrån att i avseende på taktform
attrahera varandra i stället repellera varandra.
"Dissociationen" verkar naturligtvis starkare, ju större
betydelseskillnaden är. Det av "dissociation" beroende uttalet är icke
*’lärta, emedan både akut och grav förekomma.
Många utländska nornina propria vackla med avseende
på taktform — enligt vad det visat sig — även i det
individuella uttalet liksom åtskilliga vanliga svenska ord. En
enquéte av lydelsen: "Säger Ni oftast gaffel eller gaffel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
