Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Berg, Ruben G:son. Rimmen i Vallfart och vandringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ii I MM EN I VALLFART OCH VANDRINGSÅR
5
episkt stillsam meter, där de udda raderna i strofen i regel
ej dra särskild uppmärksamhet till sitt versslut. I en
rimlista kan skillnaden inte komma till synes, men den får inte
förbigås vid värdeomdömen över företeelser av denna art.
Se vi nu på de av Bergh s. 81 ff. anförda ur
betoningens synpunkt "mindre tadelfria" rimmen — i Erik Noreens
granskning kallas samlingen med något konstlad förfäran
"rent fruktansvärd", ehuru antalet av där klandrade rimpar
icke går upp till 4,5 procent, något som tyckes bärbart —,
märka vi genast, att i det vida Övervägande antalet fall,
är det frågan om femfotade jambiska verser av samma
art, som de nyss anförda Snoilskyska. Om vi gå till
dikterna själva, möter oss ytterligare en rytmiskt viktig
upplysning: det är i regel icke frågan om strofisk, utan om stikisk
vers. Den "jämförelse", som under sådana förhållanden ägt
rum mellan Karlfeldts och Heidenstams rim, är närmast en
jämförelse mellan Karin Månsdotter och Mälaren.
Det är ju ganska lämpligt att ta just det exempel, som Erik
Noreen valde ut såsom det rysligaste (S. o. S. XII: 215); av
lätt insedda skäl anför jag emellertid ett något längre stycke
än lian av den sammanhängande framställningen:
Strax sultanen kallade sin storvizir.
Storviziren kallade med utsökt takt
sin evnuck, evnucken slaven, slaven
kallade en handfull män från slottets vakt.
När för slaven dessa anmält, att de hört,
och han sagt det för evnucken och evnucken för
storviziren, bugade sig denne,
och sultanen tog sin päls och tog sitt rör.
Hela denna parodiskt högtidliga framställning kunde
kanske likaväl umburit alla rim, det kan jag vidgå, men så som
den nu är, synes den mig verkligen alldeles tillfredsställande.
Rimmet för är ju nämligen alldeles likgiltigt; det ådrar sig
ingen uppmärksamhet, och den uppläsare, som fölle på den
underliga idén att betona för, skulle läsa galet. Naturligt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
