Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Berg, Ruben G:son. Rimmen i Vallfart och vandringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIMMEN I VALLFART OCH VANDRINGSÅR
11
som om innehållet städse läte dela opp sig i lika långa stycken
av t. d. 4 verser, var och en lyckligt utrustad med den rytmiska
och musikaliska höjdpunkten i en. två, tre eller fyra
slutstavelser? Det är ju en vrångbild av poesi, som uppstår genom att
följa en rimlära, där rimmets ’rytmiska uppgift’ får härska
oinskränkt. Jag hyser ingen tvivel om, att icke strofen
varit till skada och fördärv för en mängd dikter — om dess
gagn i en mängd andra fall tarvas ej att tala, ty det är
allmänt vidgått —, och i detta sammanhang minns jag
Heidenstams sanningsord om konstverken: "det finns icke ett av
dem, som ej den mänskliga skickligheten till nio tiondelar
har förfalskat". Härmed är icke sagt — och vill inte heller
vara sagt —, att det icke finns dikter, där fulländad
skicklighet i strof- och rim- och åtskillig annan formell skapelse
uppnåtts utan innehållsförfalskning. Men lika väl som t. d.
den isländska skaldediktningens former i stort och helt sett
äro en enda skaldisk skicklighetsförfalskning av poesin, lika
väl begår metriken en fruktansvärd orätt mot poesin, om
den, mästrande, förklarar som fel vad som är ett livsvillkor
1 Carl Jonas Love Almquist, som också var en stor skald och
förstod både språk och poesi underbart väl, har även ifråga om
rimmet uttryckt meningar av slående sanning. I "Svensk språklära",
som ännu har åtskilligt att lära vetenskapens nymodigaste
ämnessvenner, läses bl. a.: "Förhållandet emellan assonans och rim visar
sig vara, att då rimmet består i en återklang af ljud helt och hållet,
eller är ett tavtologiskt echo; så gifver assonansen, i hvilken blott
vokal-ljuden upprepas, icke mer än en återklang, som endast är en
aning hos det ena ordet om det andra — en icke uttömd likhet —
ett varieradt echo, ofta intagande derigenom, att det icke gifver
alltsammans. Rimmet kan utan tvifvel göras till uttryck för en stor
och rörande skönhet; men lånar sig också, lättare än mycket annat,
till flärd och missbruk, så snart det användes som en yttre prydnad
blott: ett slags öfverenskommelse folk emellan, att sådana skola
raderna vara i slutet, annars är det icke väl. I allmänhet gäller både
för alliteration, assonans och rim, att de glädja åhöraren, så snart
de icke förekomma honom som en pådragen uniform, utan som ett
musikaliskt sätt att vara, hvilket stycket i detta ögonblick älskar."
Hur mycket mera verklig lärdom om kraven på ett gott rim ligger
det inte i dessa ord än i några dussin fonetiska ’regler’!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
