Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Berg, Ruben G:son. Rimmen i Vallfart och vandringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
RUBEN O: SON BER(i
här1. Är det rimligt, måste man fråga, att förklara sådana
rim mindre tillfredsställande, när ingen versläsare i världen
kan läsa dessa verser så, att legat blir obetonat? Berghs
uppsats är ju i alla fall ett seminariearbete; har ingen enda
deltagare i dess behandling kunnat upplysa honom om, att detta
och en hel del andra fall, hur man än ställer sig till
grundsatserna för rimbildningen, aldrig kunna läsas annat än som
fullklingande?
På samma sätt:
att männen, vilka hälla
sin remmare full med raki
Det är rent av ypperligt. Tack vare de inskjutna
mellan-orden ’sin remmare’ få både ’hälla* och ’full’ en naturlig vikt,
som gör, att handlingen åskådliggöres, med framhållning av
både skeendet och resultatet. — I en del andra fall åter, är
missuppfattningen närmast att hänföra till samma felkälla, som
jag tidigare påpekat: Bergh har äskat ett rimord, som på
grund av sin betydelse var starkare betonat än alla andra
ord i närheten, d. v. s. stilistiskt, ej akustiskt rim.
Sjunde gruppen omfattar rim på "obetonat hjälpverb,
såsom rim skilt från huvudordet (och dess objekt)". I ett fall
har Bergh själv påpekat, att "intensiteten" i båda rimorden
är så svag, att felet "möjligen överskyles" genom det
jämförelsevis lika ringa trycket. Anmärkningen är otvivelaktigt
riktig för detta fall. I de övriga sju vet jag inget rimord,
som är obétonat, och flertalet bör utan ringaste tvekan
uttalas starktonigt, t. d. detta:
1 visserligen förledd av H. Söderbergh i den nämnda uppsatsen,
där även Fröding och Levertin skylta med samma slags ’fel*. T
förbigående sagt, även mästare begå då och då sina fel, men om man
ställer opp regler, som en litteraturs ypperste skalder inte kunnat
undgå att mer eller mindre ofta bryta emot, ha dessa regler ringa
värde. Tänk på J. A. Auréns accentregler 1874, som fördömde
fant iniö ställen i "Döbeln vid Jutas" fyra första strofer som felaktiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
