Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Sundén, K. F. Paradigmbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARADIGMBEGREPPET
1
på samma gång de uttrycka var sin grammatiska kategori,
avseende deras syntaktiska funktion, likväl överensstämma ifråga
om det övriga, mera speciella betydelseinnehållet. Med
mindre lärd formulering kan man säga att paradigm är en grupp
av morfem, som representera de olika former, ëtt ord kan
antaga i den fria syntaktiska förbindelsen. Men enklast är
att säga, att paradigm är summan av ett ords böjningsformer
(enär "böjning" i gängse språkbruk blott avser syntaktisk
flexion).
Måhända är det förmätet att söka utspekulera orsakerna
till Noreens utsträckning av paradigmbegreppet. Man kan
tveka mellan olika förklaringsgrunder. Man kan gissa, att
han vid uppställandet av sin vetenskapliga definition på
paradigmbegreppet funnit, att den icke behövde begränsas att
avse blott syntaktiska böjningar, då ju även
ordbildningslärans innehåll kan grupperas i paradigmskemata. Man kan
vidare förmoda, att en och samma statuskategoris olika
morfologiska uttrycksmöjlighet influerat hans uppfattning av
paradigmbegreppet, i det t. e. en kyrkas torn och kyrktorn
representera samma betydelseförhållande mellan huvudord och biord.
Kanske har även en annan faktor spelat in, en faktor, som
vi skola närmare granska, för att få tillfälle att fixera
flexions-lärans plats i den grammatiska systematiken.
Om man med Noreen och andra — såsom tillbörligt är
— delar grammatikens innehåll närmast i trenne huvuddelar,
ljudlära, betydelselära och formlära och sedan skall indela
formlärans innehåll, så stöter man på en svårighet, som även
den traditionella grammatiken visat sig erfara. Formläran
skall handla om språkformerna, dvs. om affix, ord och
ord-fogning. Efter de självständiga språkformernas art kan
därför denna huvuddel av grammatiken särläggas i tvenne
avdelningar, "läran om ordets bildning" (= ordbildningslära),
som på samma gång måste innefatta läran om
ordbildnings-affixen, samt "läran om ordfogningens bildning (= syntax).
Men vad blir med denna indelning av flexionsläran? Vilken
Språk och Stil. XV. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
