Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Geijer, P. A. Några reflexioner med anledning av en nyligen utkommen Hernani-edition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
P. A. GEIJER
mer än vanligt språkvälde, att han inledde en period med
ordsvallet, "det är då åtminstone bara, ja merändels nästan alltid".
Han endast överdrev, vad många svenskar anse som "stiligt".
Det är vidare fråga värt, om vi ej hade fördel av att
varsamt och med urskillning taga lärdom av den i vårdad
fransk stil iakttagna ord- och satsföljden. Vi finge därifrån
impulser att i periodbyggnaden eftersträva större elegans än
den vulgärgermanska. "Blott barbariet var en gång
fosterländskt", och likaväl som vi med stor fördel i andra
hänseenden mottaga kulturella inflytelser utifrån, kunna vi även
för vår språkans hämta nyttiga lärdomar från ett språk, som
fått en finare utbildning än som är fallet med vårt eget.
I Italien får man ej sällan höra skriftställare beskyllas
för att "franceseggiare" d. v. s. i sitt eget språk inblanda
franska konstruktionssätt. Låt nu vara att italienska
författare, som ur fransk litteratur hämtat större delen av sin
bildning, därav kunnat förledas till stötande "francesismer", men
säkert är, och det erkännes ofta, att de italienska stilvanorna
behöva reformeras. Boccaccios yppiga språk har alltför länge
fått gälla som stilmönster. Man har därav föranletts att
räkna som förtjänst en överflödande ordrikedom, i samband
varmed man låter perioden svälla ut till dimensioner, som
vida överskrida det för tankeinnehållets adekvata uttryck
behövliga måttet. Det är dessa båda stillyten, som ofta verka
tröttande, då man läser italienska skrifter, även om de till
ämne och synpunkter äro än så intressanta. Om man i Italien
kunde riktigt få ögonen öppna för sådana stilfel, skulle man
söka korrektivet mot dem i att underkasta sig samma
språk-och även tanketukt, som på grund av god träning och gammal
tradition ter sig alldeles naturlig för en verkligt skrivkunnig
fransman.
Det är icke något i det franska språket inneboende
företräde framför dess systeridiom eller någon hos fransmännen
medfödd starkare stilkänsla, som vållat italienskans
efterblivenhet. Detta beror fastmera på det lyckliga förhållandet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
