Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Berg, Ruben G:son. Tvåstaviga adjektiv som förled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅSTAV IG A ADJEKTIV SOM FÖRLED
261
En annan grundinvändning ligger nära till hands.
Finnes det någon "härskande typ", som är så enhetlig i vårt språk,
att inte inom det område den kan kalla sitt upprorsmakare
behärska vissa stycken? Ofta finnas sidoordnade typer, bland
vilka man kan välja, och dessutom enstaka individer, till
vilka man även kan knyta nybildningar, åtminstone enstaka.
A ven relikter kunna tjäna till mönster, alldeles som nya
konstverk kunna skapas med förebilder ur arkaiska
konstskolor. En närmare granskning av mig tillgängliga
nybildningar på det nu ifråga varande området skall ge mig tillfälle
att belysa dessa i största möjliga knapphet framförda
invändningar.
Cederschiöld påpekar, att i äldre riksspråksord bli
sammansättningar av detta slag uttryck för en fast art i
motsats mot substantiv med attribut, som ånge en mera
occasio-nell egenskap (typer: blått bär — blåbär, lös tand — löstand)r
Detta gäller otvivelaktigt en hel mängd dylika ord. Men
varför skall nu detta förhållande göra, att i gul-, röd- ock
bleksot "förbindelsen förefaller något oegentlig"? Och
varför skulle inte sammansättning kunna föredragas framför
attri-bution, även då det endast gäller ord med mera occasionell
innebörd? Genom att tillgripa sammansättning gör man
märkbar sin uppfattning av ordförbindelsen som i sitt
sammanhang mera motsvarig vad man vill ge uttryck åt än vad
attribution skulle varit. Cederschiöld säger själv om Olof
Högbergs ord storhopen (= mängden, genomsnittsmänniskorna)t
att det synes "gott och berättigat, när det ses från
individualistisk ståndpunkt". Bet hade utan tvivel varit givande,
om han i sin bedömning genomgående skilt emellan dessa
nybildningars värde där de förekomma och som krävare av
allmängiltighet och allmän bruk. Så mycket mer som snart
sagt alla orden i fråga äro hämtade ur vitterheten. När han
anmärker mot gammaltid och gammalton, att de icke tyckas äga
"stora utsikter att vinna insteg i rikssprråket", kan han ha
rätt — men vem har påstått motsatsen och på vad sätt ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
