Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hylén, J. E. Skolgrammatiska strövtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
.1. E. HYLÉN
(En svensk ordeskötsel 65). Vid denna tid förekommo de
rätt ymnigt i vers, t. ex. i dramerna Apollo och Philomela
(1688): kunnat fått, velat sökt, kunnat gått, kunnat sökt, måst
gått (Lejonkulans dramer 147, 174, 208, 211, 215). Att de
långt senare fortleva i bunden stil, kan man se hos Berg,
Poet. frih. 165. Men även i prosan trivas de. Att Palmblad
(1810) släpper ett dylikt uttryck ur sin penna — odjuret (har)
nu börjat gått opp ur sin dy (Franck, Brev 28) — eller att
Bondeson låter det inflyta i Chronschougs språk — (Jag såg
ej) någon, som skulle kunnat hört hennes utrop (Chr. II2,
111) —, behöver man ej förfasa sig över, ty den förre slänger
ner det i ett brev och den senare använder det tydligen
avsiktligt såsom ett bidrag till Chronschougs stil. Men också
i framställningar med högre anspråk har detta vårdslösa
talspråk vunnit insteg. Jag har (S. o. S. 1906, 152) påpekat
ett par sådana fall hos K. Warburg och Hj. Höglund. Men
för att visa, att de icke stå ensamma, vill jag här bifoga
några flera: Du har väl knappast kunnat föreställt dig (Geijer,
Minnen [Bööks uppl.] 248). Biet hade bort i detta gräl varit i
det närmaste passivt (Hans Järta enl. Warburg, 111. Sv. Lith.
IV, 177). Han hade kunnat trampat henne under sina fötter
(Em. Carlén, Familjen i dalen, uppl. 1915, 87). Han skulle ha
kunnat varit en av dem (Strindberg, Jäsningst.2 36). Detta
(hade) hon alltid känt varit det riktiga. Man hade kunnat
haft de bästa specialister att tillgå (Ann Charl. Leffler, En
sommarsaga2 181, 194).
7.
Predikatets numerus vid pluralt subj. och det som
formellt subj.
I en sats med formellt subjekt och dessutom ett
egentligt subjekt uti pluralis uppträdde predikatet förr i tiden
vanligen i pluralis. Jfr SAOB (D 826) och Emil Olson
(Pronomenet den 79 ff.). Där anföras exempel från 1541, 1698, 1703
och 1745. Från sjuttonhundratalet har jag antecknat: Det
voro fem fåvitska jungfrur (Frese, Valda Skr., utg. av
Hul-tin, 86). Det äro intet flera än sex år sedan. . . (Mörk,
Samlaren 1888, 122). Det äro de vackra saker Cav. här sagt
mig (Berch enl. Böök, Stridsmän och sångare 103). Det voro
stycken gull, som ... (J. G. Oxenstierna, Dagboksant. 150).
Jag vet väl, att det givas vissa elaka själar (Leopold, Saml.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
