Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hylén, J. E. Skolgrammatiska strövtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S K O LG K A M M A TIS K A ST RÖ VTA G
37
Skr. utg. av Fredlund, I, 1, 195. Jfr II, 2, 113). Det äro dessa
samma| svårigheter, som åter framställt sig (Leopold, Saml. Skr.
III2, 4). Ännu i början av 1800-talet är detta språkbruk fullt
livskraftigt. Jfr R. Berg, S. o. S. 1902, 94 ff. Men litet längre
fram ändrar sig uppfattningen. Hos Boivie, Sv. syntax 19
(1826), heter det: Då pronomen personale det stundom tyckes
stå såsom ett överflödigt subjekt i en sats, måste alltid
ver-bum sättas i singularis, ehuru det ordet, som kunde anses
vara det egentliga subjektet, står i pluralis. Svenska
Akademiens språklära (1836) vacklar ännu, ehuru den ger sing.
företrädet: Oaktat den följande nominativen är ett plural,
sättes dock verbet vanligen i singularet. Dock förekommer
hos godkända författare verbet någon gång i pluralet. Men
fordrar konstruktionen, att verbet ställes framför det, så
nyttjas hellre singularet (s. 257). Under sådana förhållanden är det
ganska förklarligt, att vi då och då upptäcka pluralis hos
våra författare vid 1800-talets mitt: I regioner, där det givas
björnar (Komisk kalender 1848, sid. 42). Säkerligen finnas
det få rikare färgskiftningar (Carlén, Lindorm, uppl. 1915, 152).
Det givas de, som alldeles icke behöva tigga. Det givas
tonfall av smärta. Då de passerade över gården, funnos det
tvenne ögon, som sågo dem (Schwartz, De värnlösa, uppl.
1913, 82, Den rätta, uppl. 1915, 97, 123).
I våra dagar har emellertid kravet på singularis vunnit
allmänt erkännande från skolgrammatiskt håll. Och det
till-möteskommer ju den strävan, som nu för tiden gör sig
gällande att låta pluralen försvinna. Det verkar därför
överraskande, när man finner, att nutida författare ej göra sig
samvetsförebråelser att simma mot tidsströmmen uti
ifrågavarande fall. När pluralis uppträder i gamla danslekar, har
det sin historiska förklaring. "Det kommo två fruar (gubbar)
från skogen" (Strindberg, Romant. dram. II, 107, 108,
Geijerstam, Fattigt folk I, uppl. 1906, 59). Men någon sådan torde
knappt kunna tillgripas för att förklara liknande företeelser i
nutida skriftspråk: Miss Brenner talade om för honom, att
det bara funnos fyra svenska flickor i den här salen (Sophie
Elkan, Drömmen om österl.2 47). De lyckliga fördrevo sin
tid, som om det inte funnos arma (Elisab. Kuyl.-Wenster,
Livslockelser 48). Det funnos verkligen de, som kommo kväll
efter kväll (Anna Hamilton-Geete, I solnedg. I2, 105). Här
bli det blodsbanden, som till slut förena (Landquist, Essayer
316). Vad som dock måste framkalla den största förundran,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
