Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Berg, Ruben G:son. Frödings randglosor till “Svenskan som skriftspråk“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
RUBEN GISON BERG
synts skalden i något avseende oriktiga eller tolkbara åt
osanningshållet till. På samma sätt med vad han skrev ner i
frikanterna av "Also sprach Zarathustra" eller Strindbergs
"Bibliska egennamn". Det är därför icke någon personlig
misstro mot författaren till "Svenskan som skriftspråk", utan
endast Frödings vanliga och ständiga prövning av varje
ordalydelses räckvidd och innehållsvärde, när han gång på gång
gör invändningar mot Cederschiölds påståenden och
formuleringar. Naturligtvis får man icke tro, att det är enbart
sanningsintresset i sin högsta form, som härvid styrt den
skrivandes hand; lust att opponera och belåtenhet med att kunna
bringa erkända författare och fackmän i förlägenhet genom
sina invändningar funnos hos Fröding, som dessutom städse
retades av att finna satser och åsikter antagna som fastslagna
och oomkullrunkliga.
I första rummet vända sig Frödings anmärkningar mot
sådana uttryck, som synas honom alltför undantagslöst
formulerade. När Cederschiöld skriver (sidnumren gälla andra
upplagan): "Ty det visar sig ständigt, att människorna
beundra och värdera det främmande, det aflägsna, vida högre
än det egna, det hemmavarande" (s. 1), gör Fröding genast
en för övrigt alldeles riktig invändning: "Är månne detta
allmängiltigt? Beundra engelsmän mera franska och tyska
företeelser än engelska? Äfven hos svenskarne torde möjl.
förekomma lika ofta själfbeundran som beundran af det
främmande. Själf belåtenhet torde för öfrigt äfven hos många
individer (flertalet?) bland människorna öfverväga beundran för
andra individers förträfflighet?" Här som ofta annars drabbar
emellertid invändningen knappast den mening, som uttalandet
är avsett att ge uttryck åt; varken Tacitus eller Cederschiöld
torde ha tänkt sig en allomfattande förkärlek för det
främmande, men den formella begränsningen har uteblivit och det
är på den, som Fröding gör uppmärksam genom sina motord.
Jag anför ytterligare några hithörande frödingska
randanmärkningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
