Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Sahlgren, Jöran. Några ordhistoriska bidrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGliA ORDHISTORISKA BIDRAG
141
(1847). "De små blånäsiga barnungarna på gator och i
gränder". Kuylenstierna, Beroende 71 (1898).
Herweghr anför i Idioticon Westmannicum (c. 1770 i
Västerås lärov. årsrédog. 1914—15) till och med "blå
fattigdomen, maxima paupertas", jfr blå galenskapen.
"Trötta, svaga, blåa händer, som ej ens orka att vrida
sig i förtviflan". Hallström, Purpur 18 (1895); "(Hon., var
mycket spenslig och svag, nästan blåblek i ansigtet". Blanche,
Bilder 4: 99 (1865). Det norrländska blånöd, blåa nöden vilar
tydligen på en personifikation av nöden, tänkt med av svält
blåblekt ansikte; jfr Karlfeldts "med blåbleka döden för
ögonen" (SAH 24: 125 (1909, 1912)). Blåpank och blårik (!) äro
givetvis sena nybildningar efter blåfattig. No. dial. blaalunn
är på samma sätt bildat efter no. dial, blaafatig. Vid
bildningen av till denna grupp hörande ord torde näppeligen nyisl
blår ’vacuus, inanis’ (Haldorsen), no. dial. blaa ’fri ifrån’
(Aasen) ha spelat in.
12.
sv. dial. blåsnål ’mycket snål’ Sidenbladh, Allmogem. i
norra Angermanl.
da. blaakarrig ’i høj grad karrig* Moth, Kalkar.
no. dial. blaaknuve m. ’en yderlig karrig’ Ross (1913).
no. dial. blaanøgjen ’smaaligt nøieregnende’ Ross.
I dessa sammansättningar ingår sv. dial. blå ’knapp,
njugg’ Jämtl. Rietz, no. dial. blaa ’gnieragtig’ Aasen. Till
grund för denna betydelse hos blå ligger väl föreställningen
om en girigbuk som ej ens unnar sig maten och därför
svälter sig blå; jfr 11 ovan.
Jfr att "Lapparne kalla en mycket snål ocli nidsk
människa tjappes almats (svarta mannen), homo sordide parvus"
Sundel.
En liknande betydelseutveckling ligger väl bakom lat.
lividus ’avundsjuk’, livor ’avundsjuka*. Jfr Ovidii skildring
av Invidia i Metamorfosernas 2 bok (vers 775 ff.).
"Pallor in ore sedet, macies in corpore toto, | nusquam
recta acies, livent rubigine dentes, | pectora felle virent,
lin-gua est suffusa veneno."
Efter Ovidius beskrifver Holberg i Peder Paars’ (1719—
20) l:a sång gudinnan Avind: "Hun heel spidsnæset, blaa og
maver er, har Tænder, | Halv ædte op af Rust; hun har ei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
