Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Belfrage, Sixten. Studier i Runebergs komposita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER I RUNEBERGS K0MP0S1TA
183
Runebergs språk, och särskilt verbet stråla tyckes mig ha en
särdeles pregnant betydelse. Hedvall har sammanfört en del
komposita, dock av rätt växlande karaktär, som understryka
skaldens intresse för lj us verkningar Detta kulminerar i de
mäktiga ljusimpressioner, på vilka "Kung Fjalar" är rikt.
Det är betecknande, att det är just den sida hos Ossian, om
vilken Thorild sjunger: "O Ossian, Ossian, Glad som ljuset,
ren som ethern, segrande, hög som Blåa himmelen", som
inspirerat Runeberg, under det att den andra, "dyster som
midnatten", i långt mindre grad förmått göra sig gällande.
Till något större antal mera frappanta kompositumbildningar
har emellertid icke detta Runebergs ossianskt påverkade
intresse för ljuset lett. Märkligast är det suggestiva strålhöljs:
Han stred i sin ungdoms glans, Han föll med ära från
styrkans höjd, Som vågen sväller i dagen och strålhöljs än i sitt
fall (5, 66). Slutackordet, mättat med ljus som det är, innehåller
ävenledes ett strål-kompositum: Sommarns qväll såg klar och
ljus på norden, Lugn sig bredde kring land och haf, Bortom
skogen dolde sin strålflod solen, Och, likt dagen, slocknade
Fjalar kung (5, 87). Denna senare sammansättning hade
Runeberg tidigare använt i "Kyrkan" om solstrålarna, som
klyva dimman: Då steg ur österns Molnbädd solen opp och
gjöt en strålflod Öfver landets, öfver vattnets dimma (4, 260)
ocli i överförd bemärkelse i "Den gamle trädgårdsmästarens
bref": O, strålar på drifvan, vittnen om en ljuskälla, ur
hvilken I utgått, i er har jag under natten älskat att se
bilder af menskligheten, denna heliga strålflod från Gud
(4, 299). Direkt förbindes med varandra sol och stråle i
sol-bestrålad om fjärden (Hanna 3, 31). Av samma karaktär är
solglänst i den vackra bilden om Ojan Pavos hår: hans gula
hör föll på hans skuldror, Som ett solglänst strömfall öfver
fjället (1, 104). I "Nadeschda" begagnas suggestivt ett
strål-komp. om månljuset: hon sänkte Sitt strålomgjutna
hufvud Mot furstens skuldra sakta (4, 122).
1 a. a. s. 337.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
