Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Smedberg, Einar. Bröllops Beswärs Ihogkommelse och Johan Rudhelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖLLOPS B1CSWÄRS IHOGKOMMELSE OCH J. RUDHELIUS 237
av den övertygande grad, att vi äro berättigade att i dem
se andra dialektinflytanden. Med C ställer sig saken något
annorlunda ocli oklarare. Den liar vissa götadrag, dels ur
grammatiken såsom bindevokal, o före m, svaga maskulina på -e,
dels ur ordvalet, men dessa götismer äro lika många
överensstämmelser med E. Den saknar å andra sidan flera av
dennas övriga götismer, liksom den ej har egna exempel på
götaursprung. Det är därför snarast troligt, att C-skrivaren
använt E vid sin avskrivning och därför fått med en del
av dennas egenartade former, men själv har han varit "svensk",
varför de flesta götismerna i E ändrats till sveamål.
Sambandet mellan E och C är nämligen så starkt, att en
avskrift är mycket trolig. I ej mindre än 176 fall
överensstämma dessa båda hskr. med varandra i motsats mot A,
B och N. Följande intressanta fall kunna antecknas: lustige,
övr. hskr. liuflige, skökorna: skinkorna, arbet: åtbörd,
tanc-kar: kärlek, seglar: styrer, skal (plur. subj.), skola: husbohn:
hustrun, skäror: kärror. Å andra sidan finnas likheter med
N och B, som i flera fall även äro olikheter mot E.
Avskrift av ensamt E kan därför C ej vara, men att den
känt till E anser jag odisputabelt.
De ändringar, som en senare hand gjort i N-liandskriften,
äro även av intresse. I omkr. 60 fall har N ändrats från en
med A identisk lydelse till en med C likalydande. Av dessa
ändringar äro viktigare fall följande: axlar > aflar, skallande
> kaklande, mod > ord, tahl > ord, tänger > klubbor, stofft >
flått, begrafwa > förlåta, jungfru > hustru, lufften > sickten,
kärror > skiäror. Det ser alltså ut som om C använts vid
korrigeringen av N.
Hur skall man då förklara alla dessa olikheter i
ordvalet, jag menar nu fall, där en dialektal skillnad ej kan
antagas ha spelat in? Man kan väl ej i allmänhet
förutsätta, att avskrivaren egenmäktigt ändrat förlagans ordförråd,
där han fullt förstod den, i all synnerhet som handskrifterna
uppge den frejdade Stiernhielm som författare. Troligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
