Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Smedberg, Einar. Bröllops Beswärs Ihogkommelse och Johan Rudhelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 EINAli SMEDBERG
som lång rotstavelse, då k eller g går förut (jfr
Hesselman Sveamålen sid. 8). Något dylikt finnes ej i Br. Besw.
Anmärkningsvärd är vidare skillnaden mellan Br. Besw.
v. 149 o. 273 ketlar och Rudhelius Br.-F. v. 205 kitlar.
Kitlar är den typiska sveamålsformen och skriftspråksformen.
Huruvida ketlar representerar ett uttal med ä eller e, torde
vara omöjligt att avgöra. (Jfr Br. Besw. skieppor). Om
ketlar skall läsas kätlar, ha vi i Br. Besw. en typisk
götaform. Jfr Hof (Dial. Vg.) kiättel, Lex. Linc. kättel,
Sundén pætdl! Och en genuin götaform behöver ej frappera oss
i Br. Besw., som i mycket står på gränsen mellan göta- och
sveamål och där naturligtvis genom beröringen mellan de
båda dialektområdena en för det ena typisk form kan ha
smugit sig in. Betyder däremot ketlar ett uttal med e, låter
även detta väl försvara sig i Br. Besw., som jag velat
hänföra till västra eller södra delarna av Sörmland. Ty här
heter just ordet kettel gentemot nordligare kittil (Ericsson
a. a. sid. 94). I vilket fall som helst kvarstår skillnaden
mellan Br. Besw. och Rudhelius.
Till dessa mera anmärkningsvärda företeelser i
Rudhelius’ språk kunna vi lägga de vanliga allmänna
sveamålskarak-täristika. Jag anser det onödigt att i varje särskilt fall
påpeka dessa och vill blott fästa mig vid ett par typiska fall.
Formen tweklöfwete (Br.-F. v. 31) och twehogse (ibid. 21) äro
tydliga sveaformer. I götamål borde de ha hetat twä-. Jfr Rietz
twä- från Skåne, Småland, Ögl., Hof från Ygl, twä-.
Likaledes är vokallängden i heem och doomen uppsvensk, och även
under 1600-talet var vokallängden i dessa ord ett uppsvenskt
kännetecken, jfr föreg. Och enl. Ericsson "ett tydligt
kännetecken för nord-östliga delarna mot de syd-västliga". Br.
Besw. däremot är som jag förut påpekat synnerligen
vacklande i detta fall. Även i ett annat fall är behandlingen av
m olika i Br. Besw. och hos Rudhelius. Det är i
skrivningarna med mb. Som jag förut framhållit, visade de många
absurda mb-skrivningarna i Br. Besw. exempelvis löndomb,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
