Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Smedberg, Einar. Bröllops Beswärs Ihogkommelse och Johan Rudhelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖLLOPS B1CSWÄRS IHOGKOMMELSE OCH J. RUDHELIUS 245
ungdomb, att författaren var främmande för företeelsen i sitt
eget mål. Rudhelius däremot är mycket korrektare i
behandlingen av mb, så t. ex. skriver han alltid ungdom.
Ordvalet är, som förut anmärkts, så allmänt, att
dialektord ej fått stor plats. Dock finnes ett och annat ord, som
synes mig mera uppsvenskt än götiskt. Så är t. ex. daddar
(Fr.-L. v. 6,9) belagt från Norrbotten, Ångermanland, Dalarne
och finsk-svenska dialekter — alltså "svenskt" (Rietz). En
hel del ord kunna dessutom mycket väl förekomma i
uppsvenska dialekter. Hit höra förrig, snifsa, hislig, hoof (=
måtta), när (= hos, bredvid), mjuker (subst. = en som är
mjuk i ryggen) m. fi. Likaså är r-bortfallet i pres. har
vanligt i svenska dialekter. Dessa senare exempel kunna
dock beläggas även från andra dialekter och få därför ej
användas som avgörande bevis. Som ett i viss mån
bestyrkande material böra de dock läggas till de övriga i min
mening ganska utslagsgivande företeelserna.
Det synes mig klart, att Rudhelius varit från ett
typiskt uppsvenskt dialektområde — långt mera typiskt än det
vi funnit i Br. Besw. Därhän peka alla de språkliga
företeelser man kan draga fram ur hans dikter. Man blir
därför betänksam, då man i detta tydliga sveaspråk finner trenne
så typiska götaformer som weet (Br.-F. v. 59) speet (ibid. v.
221) och beskrefwen (överskriften till Fr.-L.). Angående
dessas götiska ursprung se framför allt Hesselman, De korta
vokalerna i och y kap. III. Då dessa äro de enda
götismerna i dikterna och språket för övrigt är så rent och
typiskt uppsvenskt utan blandspråkstendenser, tror jag ej, att
man kan räkna med en övergångsdialekt, där dessa genuina
götaformer kunde finnas på båda sidor om gränsen.
Förklaringen är säkert att söka på annat håll. Antingen är
författaren från en uppsvensk stad, där götiska invandrare
kunnat influera på hans språk eller också äro orden helt enkelt
boktryckarens verk. Åtminstone Fr.-L. är tryckt i
Stockholm, där invasionen av landsbor var stor, och mycket troligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
