Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGOT MEKA OM 8. K. PLEONA8TI8KA BILDNINGAR 31
Men om man nu medger, och man har väl svårt att
göra annat, att adj. ’grönkvist’ = ’grön’ är en pleomorf
bildning av väsentligen samma art som ’bofink’ = ’bov’, hur är
det då t. ex. med det icke obekanta lugnkvist = lugn? 1 Efter
min uppfattning är det också ett pleomorf t ord, ehuru en
annan art än ’grönkvist’. Här har det såsom pleomorfism
använda morfemet delvis omstöpts efter utgångsmorfemet. Ett
annat liknande exempel är lugnmos = lugn (t. ex. H. Berger,
Fata morgana p. 237: ’Var bara lugnmos för det’). Hit höra
också sådana bildningar som t. ex. kanalje fågel = kanalje och
drummeldarie = drummel (Envallsson, Nybygget, 1783, p. 23
har ’dromeldarie’).
Och hur är det vidare med sådana välbekanta
bildningar som dysterkvist = dyster, knölkvist = ’knöl’, full och
massor av andra dylika (se t. ex. Hjelmqvist 1. c.)? Äro också
de pleomorfa ord ? Enligt min mening är det ej något tvivel
om, att de böra kallas så. Hellquist säger visserligen, att
alla de exempel på ’pleonastiska ord’, han anför, äro ord,
’som förut i samma ljudgestalt men i annan betydelse funnits
i språket’. Men icke bör väl detta anses för ett väsentligt
karaktäristikum för ’pleonastiska’ eller pleomorfa ord? Med
ett sådant bör man väl rätt och slätt förstå ett ord, som
innehåller för mycket språkmateria, som, om man så vill,
annorstädes ifrån hämtat ett stycke egentligen överflödig
sådan, eller hellre ett semem, som lagt beslag på ett
främmande morfem, ett individuellt" sådant eller en typ, av
överflödigt stort omfång. Om sedan resultatet blir ett ord, som
förut i samma ljudform men med annan betydelse funnits i
språket, eller ett alldeles nytt ord, men av en förut i
språket förefintlig allmän formtyp, blir det en sak för sig. Nog
vore det hårt t. ex. för ’slappkvist’ = slapp att inte få kallas
för ett pleomorft ord, om man ger denna benämning åt ’slappa-
1 Hjelmqvist, 1. c., ger ett belägg fr. 1870. Något äldre, från
1864, är följande ur J. G. Schultz, Värjhugg o. nålsting p. 62: ’Var
Lugnqvist!’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
