Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT NYTT FÅNG DANI8MER
117
och det förra fullkomligt saknar den religiösa helgd, som vilar
över detta 1500-talsord, st& de efter all sannolikhet som tecken
på intryck av våra grannars fiendsk, avmægtig. När
Heidenstam l&ter skvip, ’blask’, ’skvalp’, ’länk’ (Stridsskr. 160: Ett
s& surnat andligt skvip ~ skulle de borgerliga rata), flyta ur
sin penna, skulle det mycket väl kunna bero på svenska
reminiscenser, men icke ens hos en författare, som är så väl
bevandrad i våra äldre skrifter, kan man alldeles värja sig
för tanken på möjligheten utav påverkan av det n. skvip.
Vid skildring av svunna tider behöver en författare ofta för
tidsfärgens skull ålderdomliga ord och uttryck, och lyckas
han att med takt och urskillning återuppliva förgätna sådanar
länder det honom onekligen till förtjänst. Men även i dylika
arbeten bör man gå fram med försiktighet, när det gäller att
bestämma, om ett uttryck är ett återupplivat svenskt eller ett
inlånat danskt. Så förekomma i Lundegårds historiska
romaner åtskilliga uttryck, som man i första hand är benägen att
uppfatta som arkaismer, emedan de en gång levat i vårt
språk, fastän de sedan skattat åt förgängelsen. Och utan
tvivel är en del det också. Men då icke alla äro tidstrogna,
eftersom t. ex. tillvända sig (Str. IV2, 210: Jag har på kort
tid tillvänt mig ansenliga summor), ’tillägna sig’, ’tillskansa
sig’, ej uppvisats i 1700-talets språk, och då författaren
tydligen för sin uppgift nödgats att även fördjupa sig i dansk
litteratur, kan mycket väl denna vara hans källa. Utom det
redan nämnda exemplet kunna anföras vanvara (Marg. Livs
Kamp 137: en av vanvara kullstjälpt ölstånka), ’oaktsamhet’,
’vårdslöshet’, och förfrämja (Str. I8, 32: Innan han blev fyrtia
år, hade han förfrämjats till general), ’befordra’, d. til ven de
sig, vanvare, forfremme. Dit torde ock möjligen höra ening
(Marg. Livs Kamp 164: Eningen mellan ’ Nordens tre folk
sker aldrig med papper och penna), ’förening’, ’enighet’, d.
ening. Då Hedén (Eros 81, 144, 157) använder samma ord,
bör man kanske ock hos honom räkna med en danism.
Möjligt är ju också, att han själv nybildat det eller hämtat det
fr&n en yngre svensk förf. såsom just Lundegård eller också
fr&n en äldre (jfr Dahlgren). Hos moderna författare är man
dock vid tvekan mellan arkaism och danism föga böjd att
låta det förra alternativet bli förhärskande, ty våra dagars
författare ha i allmänhet ej tagit så starka intryck av vårt
äldre språk. Danismer äro därför säkerligen dragare, ’bärare’,
’stadsbud’ (El. Kuyl.-Wenster, Gertrud 149), härman, ’krigare’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
