Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
OLOF ÖSTERGREN
ännu ett par hinder för fortlevandet av s-formen. Dels växlade
postposition med framförställning, vadan fraserna även
härigenom blevo mindre fasta. Dels tillades ofta framför ’mællan’ ett
’i’ eller ett V. Det sista torde särskilt ha bidragit till, att ej
heller någon levande a-grupp hållit sig vid ’mællan’. Det fsv.
’manna mællan’ kunde försvagas till ’månne mællan’ (t. e. i
Gust. I:s registratur 1545, XVII. 8 skrivet ’mannemällan’). Men
det var ingalunda utan vidare klart, hur uttrycket skulle skrivas.
E-et kunde likaväl fattas som ett försvagat ’i’ eller ’a’ (som
prep.), och då skrev man i stället ’man emellan’. Jag tror
också verkligen, att vi i detta ännu fortlevande uttryck ha
ett indirekt minne av den fsv. plurala genitiven. Månne vi
icke eljest nu skulle haft ’män emellan’?
De få förbindelser, där s-form verkligen ännu föreligger
efter ’mellan, innan, utan’, ha tydligen haft något särskilt
stöd för att kunna fortleva. Ett sådant stöd är bruket av
pron. ’dess’ (delvis efter lågtyskt mönster) i en mängd
uttryck och i olika funktioner. Därför fortleva länge ’utan dess’
och ’dess(för)utan’, och fortleva än i dag ’innan dess’,
’dessförinnan’ och ’dessemellan’. (Jfr även ovan s. 132 o. 163).
Däremot kan jag ej påvisa någon särskild orsak för ’sinsemellan’,
som utträngt det tidigare och ännu i senare hälften av
1700-talet an träffliga ’sinemellan’ 1. ’mellan sin’, som ännu
framgångsrikt bekämpar ’sig emellan’ och som dialektalt (t. e.
Västmanland) till och med förmått ombilda detta till
’säjs-emellan’. Här har väl ’mællan sin’ och ’sin i mællan’ redan
i fsv. varit så fasta uttryck, att ’sin’ icke ersattes av ’sig’,
utan, i likhet med ’sin’ i övriga ställningar, från 1400-talet
började anta s-form.
I fsv. funnos, som jag redan i början av uppsatsen
erinrat om, en hel del adverbiella. s-genitiver. Av dessa levde
somliga kvar i nysvensk tid, och än i dag utgöra adverben
på -s och -es en levande grupp. Från adverben kunna ej
alltid skiljas adjektiven på -es; särskilt är gränsen svävande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
