Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
OLOF Ö8TBKGKEN
påpeka, huru dessa uttryck synnerligen nära ansluta sig till det
gamla sättet att återge ’sistförfluten’ tid, nämligen med ’i’ +
s-form av substantiv. Som bekant ha också Kock och Tamm,
väl med rätta, velat förklara uppkomsten av gruppen ’i
påskas* på det sätt, att tidsadverb som ’morghons’, ’sunnodaghs’
efter mönstret av växlingen ’fiordh ~ i fiordh’ fått sig ett ’i’
tillagt. Utan ’i* förekommer verkligen en gång ’fjor’,
nämligen FM 346 (1507), där det heter ’fior swa aars’. Just ’i’
var ju för övrigt en partikel som var ganska ’osäker*. Den
kunde ju lika väl saknas som finnas i uttryck som (i)mællom,
(i)fran, (i)genom m. fi. Det är möjligt, att man för
uppkomsten av gruppen även bör tänka på ett annat förhållande.
1 äldre tid skulle naturligtvis ett ’i fiordh sommars’ eller
ett ’i gar aptans’ uppfattas så, att ’sommars’ och ’aptans
’partitivt anslöto sig till ’fiordh’ och ’gar’. Men när uttrycken
blevo vanliga, låg en förskjutning av uppfattningen nära till
hands. Man kunde lätt komma att tänka sig, att ’sommars’
och ’aptans’ direkt styrdes av ’i’ — såsom nu faktiskt är
förhållandet. Har denna förskjutning varit tidig, är det sedan
intet, som hindrar, att de svårförklarliga formerna med ’-e’
(som ’i aftonse’) verkligen utgöra dativiska former framkallade
av prepositionen, såsom Kock och Tamm velat.
Med dessa erinringar tror jag, att jag har
utgångspunkterna för den följande framställningen klara.
Ur den allmänna, nästan kaosartade förenkling och
sammanblandning, som mot senare delen av 1400-talet ger sin
prägel åt det fornsvenska kasussystemet, och som en tid även
synes nära att gripa genitiven, höja sig småningom tvenne
former, som vinna en fastare gestalt. Det är ’grundformen’
(typ ’fisk’, ’fisken’ osv.) och den s. k. ’genitiven’ (typ ’fisks’,
’fiskens’ osv.).
Grundformen intresserar oss här tillsvidare mindre. Desto
mer ’genitiven’. Den gamla genitiven undergår tydligen i
yngre fornsvensk tid en genomgripande förändring. Ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
