Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
KI NAR 8MKDBERG
som under längre eller kortare tid gått sina egna vägar, är
det med rätt stor säkerhet som vi v&ga anta, att en form,
ett ord eller uttryck, som absolut lika förekommer i båda
gruppernas alla hss., återg&r pä en för grupperna gemensam
förlaga. Ty har formen trots olika vägar följt med ända
fram till de hss. vi nu äga, bör den utgå från en gemensam
källa. Visserligen veta vi ej, om denna gemensamma text är
författarens originalmanuskript eller ett manuskript, som redan
är en avskrift och där alltså främmande inflytanden kunnat
göra sig gällande, men då det torde vara omöjligt att avgöra
vilket som är fallet, tror jag. att man med en viss rätt kan
gå förbi denna möjliga felkälla. Vi torde därför först kunna
anteckna, att former, som absolut lika förekomma i alla hss.,
med stor sannolikhet tillhört originalet. Upprepas samma ord
eller företeelse med lika stor konsekvens på olika ställen i
hss., blir naturligtvis säkerheten av formen större. Tydligen
är. detta huvudstommen av ord materialet, det mesta blir ord
av allmän natur, men ibland det så framdragna materialet
finna vi även former av mera konstituerande karaktär.
Med dylika former menar jag ord och uttryck, som kunna
användas som dialektala särmärken eller tjäna till att belysa
en för dikten utmärkande språklig egenhet. Vi måste då
göra klart för oss, vilka språkliga företeelser under 1600-talet
böra anses som dialektala, d. v. s. ej allmänt erkända som
korrekt skriftspråk. Som Nordström påpekar voro de götiska
och svenska språkdragen ännu under senare delen av
1600-talet tämligen blandade om varandra, men man torde dock nu
allmänt anse, att de svenska språkformerna vore de som
övervägande avgått med segern och allmännare eftersträvades i
litterärt språk. Anledningen var densamma som under
Medeltiden gav övervikten åt det språk, som huvudsakligast utgick
från Östergötland — den sociala, politiska och litterära
tyngdpunkten bestämde vilken dialekt som skulle anses som den
Ibästa. Det får därför ej frappera oss, att i ett litterärt alster
från denna tid grundformen är uppsvensk — även om
författaren veterligen varit göt. När nämligen inte syftet v$lt
att skriva "landsmål" (som en hel del bröllopsdikter), sökte
författaren, så gott han kunde, skriva det språk, som genom
stora författare och politiskt-sociala hänsyn var ansett som
det bästa. Och detta var i viktiga punkter sveamål. Vi
böra därför ej såsom något för en viss dikt utmärkande
anföra exempelvis svaga mask. på -a, eller ord av typen t än k i a,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
