Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖLLOPS BESWÄRS IHOGKOMMELSE ÄN EN GÅNG 249
läggia, eller att korta i och y bibehållits, ty detta är vanligt
skriftspråk1. Däremot böra former som antingen tillhöra en
viss specialiserad sveamålsdialekt eller götamål med större
intresse granskas. Ty även om författaren sökte skriva
allmänt vedertagen svenska, hände det nog ej så sällan, att hans
talspråk här och där bröt igenom den påtvingade skruden,
och då äro dessa former värda allt beaktande. Finna vi alltså,
att språket i det övervägande sveaspråket företer säkra
dialektala former, som ej låta förena sig med allmänt sveamål,
då ha vi i dessa ord ett bevis för att författaren ej varit
genuint eller oblandat uppsvensk. Skulle däremot språket ej
på någon punkt avvika från sveamål, är ju detta ej ett
absolut bevis för att författaren varit från sveamål stråk t, men
sannolikheten är då mycket stor därför.
Denna här skizzerade uppfattning om 1600-talets
skriftspråk och dialekter synes icke delas av Nordström. Han
anmärker visserligen mot mitt användande av ex. orden hidia
och kitlar (som visserligen äro allmänt skriftspråk ehuru mest
levande inom sveamål) som dialektala belägg — men han
använder själv "svenska" ord i massa som argument i sin
avhandling och kritik. Han finner det "föga tillständigt, litet
hedrande, upprörande språkvidrigt" (Spr. o. St. sid. 75) för
götar att använda svenska former; "göten Lindschiöld är
stundom så svensk att han skriver stulin (ib. sid. 53) —
naturligtvis äro de svenska skriftformerna även hos götiska
författare de vanligaste. Deras alster skulle annars ej ansetts
som litterära — ej ens av dem själva. Detta synes
Nordström trots sin stora beläsenhet ej ha förstått, och han
angriper mig på många ställen, därför att jag ej observerat, att
1 Spr. o. St. sid. 54 säger Nordström, att jag vederlagt mig själv,
då jag påstår, att svaga mask. på -a är ett sveamålskaraktäristikum
men förut angripit hans användning av dessa former ss. dialektala
belägg. Detta är vantolkning av vad som sagts. Jag har menat att
företeelsen ej får användas ss. särmärke inom genuina sveamål — av
Nordström använt för att specialisera till Södertörn — men på samma
ställe ej yttrat mig om dess användbarhet ss. skiljemärke mellan
sveamål och götamål. Mellan dessa är det nu ett särmärke i vissa
fall. Motsägningen existerar sålunda ej i min framställning. Min
anmärkning i förbigående om Stiernhielm har ej menat annat än att
hans auktoritet stödde dessa svaga former på -a, som han naturligt
använde och vilka före honom självklart voro i bruk — och
naturligtvis har "göten Spegel massor av exempel" — han skulle inte
skrivit litterär 1600-talssvenska annars.
Språk och Stil. XVII.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
