- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Adertonde årgången. 1918 /
86

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

86

J. VIKTOR J0HAN880N

med Sigvarth och Hilma. Dessa äro ej blott av stilistisk
art, såsom när följande vers i Sigvarth och Hilma:

Och moln och dimmor hvila tungt deröfver [fältet]

upptagits i en bild i Til Christina:

Som månans strålar ur de spridda molnen
När höstens dimmor hvila tungt i dalen —

Märkligare är förhållandet med eken, som förekommer i
b&da dikterna. I Sigvarth och Hilma heter det:

Der lutar, vissnad, kal, ej böjd af ålder,
Men tärd af maskens dolda styng, och sorgen
Och kalla vindars gift, den trogna Eken
Som tog min sällhet i sin tysta skugga —

I Til Christina återfinna vi denna ur Gray’s bekanta Elegy
avbildade ek, på vars mossbelupna stam man efter skaldens
bortgång skall finna hans stränglösa harpa. Men går den ej
också igen i det berömda självporträttet:

Än hade åldern icke plöjt hans panna,

Och icke strödt sin drifva i hans lockar,

Och icke tyngt hans fjät, och böjt hans skuldra,

Och släckt hans snilles eld — Men hvad ej åldern,

Det hade sorgen redan gjort, och smärtans

Fördolda gift, och känslans tysta brånad,

Ocli svallet af de sjudande passioner,

Gå vi så till stämningen i de tre dikterna, kronologiskt
betraktade, stå vi inför en stigande serie. I Sigvarth och
Hilma har naturens liv följt Hilma i graven, landskapet har
förvandlats till en ossiansk öken:

Et härjadt fält, en villmark
Der intet skonadt träd bär frukt af sällhet,
Och ingen ört som läker, intet blomster
Som ljuger hopp, men nakna tisteln, växer,
Och sorgsna ljungen, svart som bårens kläde;
Och moln och dimmor hvila tungt deröfver.

Till samma dystra landskap flyr Timon i Til Christina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:19:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1918/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free