Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL KELLGRENS SISTA DIKTNING
87
men blott för en tid. För honom kära gestalter l&ta honom
upptäcka en helt annan trakt i "negden af hans mörka grottau:
hvilken Gud har skiftat denna vildmark,
Och klädt des nakna sand med blomstrets sammet,
Och bytt des gula barr i Palmens grönska —
Ben ossianska ödemarken har givit vika för ett miltonskt
paradis1. Men det är, som också Ek framhållit, ej blott en
scenförändring, ett utbyte av dekorationer: det är skaldens
syn, som förändrats. Höjdpunkten av denna utveckling
bevittna vi i Den nya Skapelsen, där "Hilmas bild gör hela
naturen till ett ljust tempelu, som Nilsson säger9. Skalden
har helt brutit sig ut ur Sigvarth och Hilmas pessimism eller
sentimentalitet, om man så vill. Stämningen i denna dikt
har f&tt sin positiva motsvarighet i Til Christinas
sordinerade blank versmelodi och Den nya Skapelsens jublande strofer.
Sylwan betecknar Sigvarth och Hilma som "ett ytterst
intressant dokument för studiet av Kellgrens övergångsstil" 8,
vilket skalden ej velat ha med i den samlade upplagan av
sina skrifter, emedan han betraktade det som ett lärospån.
Måhända kan diktens ställning i Kellgrens sista produktion
ännu närmare preciseras, och föreliggande undersökning,
vars resultat jag nu sammanfattar, gör blott anspråk på att
vara ett försök i den riktningen. Sigvarth och Hilma, Til
Christina och Den nya Skapelsen äro toner från samma
poetiska klangbotten. Tonen blir allt renare, tills den i Den
nya Skapelsen når sin högsta klarhet. Sigvarth och Hilma
utgör den första grovhyvlingen av stoffet. Med- eller
omedvetet har skalden låtit den leverera material till de båda
senare dikterna, i vilka han lyckats ge oförvansklig
konstnärlig gestalt åt vad han i den förstnämnda famlade efter.
Därför fick denna förbli ett fragment, och därför utmönstrade
han detta fragment ur de dikter, som skulle bära hans namn
till eftervärlden.
1 Jfr Ek, a. a. Samlaren 31 (1910), s. 224.
* a. a., s. 82. 3 a. a., s. 13B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
