Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANVÄNDNINGEN AV PERSONLIGT OCH RELATIVT PRONOMEN 129
förutom honom (Landsh. dotter4 323). Ännu förmådde hon
icke sysselsätta sig med någon varelse utom sig själv (Daniela
Herz 40). Skulle man dock i alla dessa fall rent formellt
kunna fasthålla vid utom som preposition, berövas man likväl
denna möjlighet, när prepositionen utsättes i det senare ledet,
t. ex. hos Hallström. Det var lätt att se för var och eü
utom för henne själv (Våren 88). Likaledes när utom följes
av nominativ. Jag erkänner villigt, att jag hajade till, när
jag hos G. Janson läste: Men utom han funnos inga levande
på dessa slätter (Abrahams offer, uppl. 1907, 270). Det stötte
mitt språköra, och jag skulle utan betänkande ha skrivit utom
honom. Men ändrar jag om ordställningen, försvinner det
stötande. Jag tror, att knappast någon skulle ha något att
anmärka, om meningen erhölle följande lydelse: På dessa
slätter funnos inga levande väsen utom han. Dylika
konstruktioner uppträda faktiskt i vår litteratur. Så skriver Hallström:
Här är ingen utom vi (Greven av Antw.2 19). Och i de flesta
fall är därvid nominativen den enda möjligheten. Ex.: Vilken
hade här kunnat göra det utom han? (Carlén, Jungfrutornet
561). Förgätet var allt på jorden utom han (Schwartz, Tv.
familjem. 280). Alla avgudade (det tjusande snillet) utom
möjligen han själv (Elkan, Anck. II, 7). Alla, alla kunde
uppväcka kärlek utom hon (Kuyl.-Wenster, Livslockelser 102).
(Han yttrade sin önskan, att) alla utom jag (måtte) lämna
rummet (Carlén, G, Lindorm, uppl. 1915, 109). Vid hans
ankomst falla alla på knä — utom du och jag och några
engelsmän (Carlino, Bilder från Italien 61). Vem utom du skulle
kunna låta bli att skratta åt något så löjligt? (Carlén,
Fosterbröderna, uppl. 1915, 27).
2. Relativpronomen I dubbel funktion.
I denna tidskrift (1911, 195) har jag anfört språkprov,
som ej följa Linders (R. o. R.8 79, 198), Landtmansons (Sv.
Prosastilen® 23) och Beckmans (Sv. Sprl. 240) krav på det
underförstådda. Då frågan förtjänar att belysas så utförligt
som möjligt, vill jag här upptaga några andra, som jag sedan
antecknat. Som bekant var vårt äldre språk ej så granntyckt
i detta avseende. Jfr Lindqvist, Gram. o. psykol. subj. i sv.
72 ff. Och än i dag vill det tydligen ej tåla de alltför strama
tyglar, man velat pålägga detsamma. För att fortfarande
Språk och Stil. XVIII. 0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
