- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Adertonde årgången. 1918 /
133

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANVÄNDNINGEN AV PERSONLIGT OCH RELATIVT PRONOMEN 133

Lika anmärkningsfritt torde relativpron. få passera, om
det i den första satsen är subjekt och i den andra
dativ-objekt, helst om det vid den senares slut har en uppvaktande
kavaljer i ett dativmärke, t. ex.: En borgare här i staden,
den honom på .den tid gjorde försträckning och han sedan
slätt ingen tack därföre bevist haver (Erik Göransson Tegel
1617 enl. Äldre sv. biogr. 45). Vem är den unga flickan,
som går sist och ingen bjudit armen åt? (Blanche, Sjöröv.
dotter, uppl. 1914, 90).

Föga torde man heller ha att invända mot att som i
första satsen efterföljes av en preposition och i den andra,
där det icke är utsatt, tjänstgör som dativobjekt, t. ex.:
Något som de under åratal tyckte sig ha gått och burit på men
aldrig förmått giva form (M. Rieck-Müller 1901, Mellan hav
o. fjäll2 83).

Och man skall vara en synnerligen stor finsmakare, oni
man inte gillar relativpronomenet i dubbel funktion, ifall det
först uppträder som objekt och sedan ingår i ett till
predikatet hörande prepositionsuttryck. Ex.: Henne, som han
verkligen aldrig älskat utan blott i sinnlig lusta fått barn med
(Geijerstam 1887, Tills vidare 35). En släkting, som han
hånat ~ och sedan aldrig tänkt på (Hallström 1914, Lev. Dikt
255). Gester, som han uppsnappat, hastigt tänkt över och
halvt omedvetet gömt på (Algot Ruhe 1902, Svaga herrar,
uppl. 1917, 38). Hör prepositionen däremot icke alltför intimt
samman med sitt verb, verkar denna sammanställning genast
litet svagare, t. ex.: (Så mycket av deras värld), som de själva
se och förklara sina handlingar med (Hallström, Lev. Dikt 218).

Mera motbjudande för vår språkkänsla verkar det dock,
när relativpron. först ingår i ett adverbial och sedan i den
följande relativsatsen underförstås som subjekt eller objekt.
Ex.: Förhållanden, uti vilka han aldrig bofunnit sig eller
nånsin bort kunna reta hans inbillning (Brinkman 1840 enl.
Wrangel, Den blåögda 104). Avgrundsband, på vilka ångerns
tårar flyta och ingen makt skall kunna bryta (Leopold 1785,
Sv. Nat.-Litt. 5, 76). Originalet, från vilket författaren dels
stundom avvikit, dels vid andre tillfällen ej tycktes uppnå
(Rosenstein 1788, S. A. D. utg. av Schück, 264). (Dikter),
med vilka jag så väl samtalar som har till ämne för
betraktelse och umgänge (Almquist 1825 enligt Warburg, I. S. L.
III2, 424). Alla himlarne, om vilka jag uti min ungdom drömt
och skalderna i dikt och sång berömt (Braun, Valda Dikter,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:19:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1918/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free