Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
MATIIIA8 FEUK
det galna och ondskefulla Odet, som reser sitt medusahuvud
framför den möderne fatalisten? Eller den konkreta synen av
tillyarelsekampen, tidens framrullande jättevagn och de
milliontals ihjältrampade människokrypen? Är det kanske
uni-versets egen sjuka väsensessen9 som den moderna människan
med sin skärpta känslighet förnimmer inne i sig själv?
Ett motiv, som symbolisterna gärna använde, var
personlighetsklyvningen. Ytterst hade de ju här liksom i så
mycket annat haft Edgar Allan Poe till sin läromästare. En
av berättelserna i Sensitiva amorosa är också i viss mening
byggd på detta motiv. Den skildrar hur en människa i
en barnamörderskas hemskt fascinerande ansiktsdrag tycker
sig påminnas om ètt annat ansikte, vilket var honom kärt.
uEtt annat . . . men dock likt, jag kunde icke säga vari
och vet det ännu icke, men de voro varandra lika dessa
tvenne ansikten, och de flöto samman till ett och jag kunde
icke lösa dem från varandra." Och iakttagaren ser alltjämt
bakom det unga oskyldiga ansiktet det andra, vars drag det
förra tar, ocli så småningom lägges därigenom hela hans
känsloliv öde "fullkomligt och obotligt".
Och tristessen, detta symbolistiska särdrag, som man ofta
med orätt kallat realistisk gråväderstämning, ty trist var den
egentliga realismen ej, även om dess sociala problemdiktning
gjorde den allvarlig, mindre glad eller lätt — tristessen slår
till övermått emot en ur Sensitiva amorosas vemodiga
senhöstatmosfär. Särskilt den sista berättelsen är en utomor*
dentligt fint given parallell mellan ett grått senhöstlandskap,
där dimman tynger på trädens spensliga kvistverk och vätan
glider ut i droppar, som melankoliskt falla en efter en —
och så själsstämningen hos de två, vilkas hela kärlekshistoria
ej blir till mer än att de "kommo att småle mot varandra,
sorgset och hjälplöst trist, som om vi båda kände, i detta
samma ögonblick, att vi två hade tillsammans njutit det bästa
i livet och kärleken, och att den ene ingenting mer hade
kvar att giva den andre, och att det nu var förbi» och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
