Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Gjerdman, Olof. Aktiva och passiva versifikatörer emellan. I. Rimmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AKTIVA OCH PASSIVA VEltSIFIKATÖKElt EMELLAN 107
eller Rydbergs:
Dock var han ej för god att ta i arv
av far och farfar deras yrkesvftrv.
Om vi nu också skulle medge att detta svar ger hela
sanningen så förorsakar det dock blott nya frågor. De gamla
nordiska skalderna brukade gärna buckalassonanser. Skulle
de så ofta nöjt sig med lika buckaler utan föregående lika
vokaler om detta lät illa i deras öron? Tydligtvis ej. Hade
de mindre känsligt öra än vi? Inget ger oss anledning att
tro det men väl kan ett ocli annat tala för motsatsen.
Varför irriteras då vi när vi iakttaga olika vokaler före lika
buckaler? Jag kan inte se att det på den frågan ges mer
än ett svar, nämligen detta: Våra skalder ha så vant oss vid
helrim att det bereder oss svårighet att när vi stöta på
halvrim fästa avseende blott vid det lika. Minst lätt måste det
därvid falla sig att sluta örat för olikheten mellan de ljud
som vid helrim göra sig starkast gällande, alltså i regel
vokalerna.
Låt oss tänka oss att någon skulle vilja försöka bryta
don makt helrimmen fått över oss och Skaffa erkännande åt
buckalassonanserna. Hur skulle han lämpligast gå till väga?
Tydligen vore det icke tjänligt att blott sticka in en
buckal-assonans här och där på sätt som droge den läsandes
uppmärksamhet från rimmet. Då skulle de blott obetydligt eller
icke alls märkas. Men det gällde ju att vänja den läsandes
öra vid det nya. Följaktligen borde halvrimmen placeras så
iöronenfallande som möjligt. Skalden måste med andra ord
bruka strängt genomförda, enkla rimflätningar och i sina
dikter bruka assonanser i sådan myckenhet att väntan på
helrim finge svårt att inställa sig hos den läsande. Att han
icke skulle börja med att rucka helt litet på vokallikheten,
alltså icke börja med assonanser som arv : värv (a : a) utan
tvärsom föredraga så olika vokaler som möjligt tycks mig
ligga i sakens natur. Läsaren skulle ju så fort som möjligt
vänja sig vid att icke uppmärksamma vokalerna utan blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
