Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORTOGRAFISKA REFORMER I SPRÅKIIISTORISK JiELYSXIXG 131
redan av skaparna av vårt nationella skriftspråk, Laurentius
Andreæ och Olavus Petri. MFör att underlätta läsningen och
uppfattningen av det lästa" söka de, såsom v. Friesen
framhållit "genom nyansering af stafningen skilja ord, som äljest
för . ögat skulle sammanfalla, från hvarandra, och man drar
sig icke för att för detta ändamål bryta mot äljest tillämpade
stafningsprinciper"; de skriva t. ex. i Gustaf Vasas bibel
waara ’permanere’ men wara ’esse’, och ’et* och ock ’också’:
Diefflanar troo Ihet ock, och bäffua Jac. 2: 19. Det normala är
emellertid, såsom Hermann Paul påpekat, att skriften icke på
detta sätt själv skapar olikheter i stavningen, utan den
upptager blott och använder sådana som tillfälligt uppstått, i sin
strävan att åtskilja, t. ex. h i hjord gentemot jord och gjord,
eller h i mahn juba’ gentemot man Vir\ I alla våra
kulturspråk vimlar det av exempel på detta. Även i talspråken,
åtminstone i deras högre arter, men enligt Gilliéron också i
dialekterna, torde det kunna uppvisas i viss mån liknande
"tendenser" att till skydd mot homonymins faror tillgripa
gamla formella varianter, som på ett eller annat sätt
uppkommit, men förlorat sin ursprungliga betydelse: jag erinrar
om ett fall som de två orden humle (växten) och humla
(insekten), där e- och a-formerna ännu i början på 1700-talet
kunde förekomma om varandra utan åtskillnad, men där
högsvenskan numera fixerat e-formen i det ena ordet och a-formen
i det andraVad som sålunda synes vara eftersträvat av
talspråket, bör väl också skriften ha rätt att med sina medel
söka uppnå, där förväxlingsmöjligheterna sannerligen icke äro
färre än i talet. Och ett mål för sp råk förbättringen kan väl
icke vara att onödigtvis framkalla och påskynda det utarmande
liv ordförrådet, språkets viktigaste vapenkammare, som tydligen
kan bli en följd, om "ordskillnadsgrundsatsen" helt blir bann-
1 Jesus Syrachs bok (Upsala 1912) s. xxxiv.
a Jfr det rika material, som meddelas av G. Lindblad,
Abraham Sahlstedt och den svenska substantivböjningen (Lund 1919) s.
70 fc, s. 123 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
