Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
BENGT HESSELMAN
neutrum particip, som i tillämpningen skulle vara så svårlärd
och tidsödande, den iakttas i oreflekterat vardagstal i hela
mellersta Sverige av både bildade och obildade, men framför
allt av obildade.
I Norrland och södra Sverige förhåller det sig i allmänhet
icke så,’ i ty att t i Norrland vanligen är stumt i både supinum
och particip, mon i södra Sverige höres i båda fallen. Men
också i dessa landsdelar, alltså i hela Sverige och likaså i allt
svenskt skriftspråk iakttas en annan formell åtskillnad mellan,
supinum ocli neutrum particip, nämligen i de s. k. oäkta,
sammansatta verben. Det heter: jag har målat om bordet*
men bordet är ommålat, har du läst ut boken, men boken är
utläst, vern har hittat på det här, det var bra påhittat.
I äldre språkperioder, i böljan på 1800-talet och på
1700-talet, var i talspråket t. ex. i Stockholm och Upsala, t stumt
i supinum. Vi ha talrika intyg om detta, t. ex. hos
nydqvist från 1850-talet. i några komedier som uppfördes i
Stockholm på Gustaf HI:s tid och där rollerna äro utskrivna "med
nogaste iakttagande af det stafningssätt och de bokstäfwer,
söm det dagliga talet betienar sig af", och hos våra äldre
grammatikförfattare ända från Aurivillius och Tiällman 1693
och 1696: Har du slagta och äte enligt Tiällman.
Men den klaraste redogörelsen för hur det förhöll sig få
t •
vi av Sahlstedt 1753 (Anmärkningar öfwer Swenska Språket,
s. 3): "D och t höras aldrig i slutet af något Swenskt ord„
hwilket af allmänt uttal märkes och kommer till måtta i
"Wers, där man för liudets skull icke behöfwer skrifwa inte i
stället för intet; mycke i stället för mycket; hata för hatat,.
lydna för lydnad, druclci för druckit, ärna för ärnat etc.
Tag undan: i enstafwige ord, eller när desse bokstaf wer
äro fördubblade, eller i participio af första Conjugation"
(d. v. s.’ älskadt).
För 1700-talets svenska gällde alltså en uttalsregel ungefär
som i franskan: t i slutet är stumt: état, pétit.
Det är tydligen detta tillstånd i talspråket som är bak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
