Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORTOGRAFISKA REFORMER I SPRÅKIIISTORISK JiELYSXIXG 135
granden för den s. k. Sahlstedtska regeln. Den olikhet som
fanns i talet ville man ha ett uttryck för även i skrift:
Hwad örat hör, bör ock ögat see. Man behöll t i
supinum, men skrev participet med dt; man fick så på en gång
ett uttryck för samhörigheten med participets övriga former:
älskad o. s. v., och man behövde inte tveka om uttalet, ty
sedan 1500-talet var man van att skriva dt i en hel del
böj-ningsändelser med t, där t också uttalades t. ex. i ondt, bredt,
hördt (sup. ocli part.), sedt (d:o). Att gå den motsatta vägen
och helt och hållet stryka det stumma t eller det stumma d
t. ex. i tagi, hata, älska för älskat, eller take, huse eller
älska(d)y måna(d) (enligt principen "bort med stumma
tecken!") skulle på en gång ha förändrat hela
skriftspråkets utseende och hade i själva verket varit en radikalism,
som man icke skall finna motstycken till i något europeiskt
skriftspråks historia. Även den radikalaste nystavare skulle
säkerligen ha tvekat inför den konsekvensen, om han varit i
Sahlstedts situation.
Den nya regeln om dt fyllde, som man säger, "ett länge
känt behov" och vann snart allmän efterföljd. Den är för
övrigt icke uppfunnen av Sahlstedt, utan är åtskilligt äldre.
Den finns tydligt formulerad redan hos den utmärkte
gramma-tikern Aurivillius, juris professor i Uppsala, i hans
Gramma-tica svecana 1684, och den meddelas också av andra
författare. Den förste som i sammanhängande text tillämpat
den är, så vidt jag kunnat finna, Tiällman i Svensk språklära
1696, där han skriver de svaga verbens sup. och n. part.,
även i 2. konj., alldeles efter den nyare regeln (älskat och
älskadt. hört och hördt); de starka skriver han däremot utan
åtskillnad med -et: har ätet, uppätet (hans uttal var i supinum
har äte, se ovan). Sedan skönjes regeln i ett och annat
arbete i början på 1700-talet, och tämligen allmänt tillämpas
regeln om supinum på -at, neutrum part. på -adt i
boktryck i Stockholm redan på 1720-talet, alltså långt innan
Sahlstedt skrivit qågot alls i svensk grammatik. Jag har då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
