Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 BENGT HESSELMAN
gogiska svårigheterna aldrig skulle ha känts så
överväldigande, om den språkliga situationen nu vore alldeles
densamma som vid tiden för det klandrade skrivsättets uppkomst.
Den "Sahlstedtska" regeln om supinum på -at. particip på
-adt blev på sin tid genomförd till synes fullkomligt spontant
och i det hela motståndslöst, några maktbud från regeringar
eller akademier voro då alldeles obehövliga. Under ett
språktillstånd sådant som Sahlstedt beskriver vid midten av
1700-talet, kunde ju också den naturliga språkkänslan, "den
ortografiska instinkten" känna sig fullkomligt väl till pass med
den nya distinktionen, skrivsättet var om man så vill
"Jjuden-ligt", så ljudenligt man kunde begära, därför att det åtskilde
vad som ljöd olika i tal — med vilka medel det skedde, om
t. ex. krumeluren för att uttrycka det hörbara t såg ut som
ett dt eller på något annat sätt var i det sammanhanget
mindre väsentligt. Eventuella pedagogiska besvärligheter
kunde lätt undanröjas med hänvisning till en regel av t. ex.
följande lydelse: skriv -at när t är stumt (liksom du skriver
-et i huset, -it i givit), -adt när t höres.
De nya pedagogiska kraven på 1800-talet ha, synes mig,
till nödvändig förutsättning en förskjutning i den språkliga
situationen sedan 17U0-talet. Det är också åtskilliga tecken
som tyda på att en sådan inträdt. I svenska grammatikor
hundra år efter Sahlstedts tid, vid midten av 1800-talet, kan
man få läsa att sup. på -at och neutr. part. på -adt ha olika
stavning "fastän de uttalas alldeles lika". Detta påstående var
visserligen icke riktigt, såsom framgår av de fakta angående,
uttalet ännu i senaste tid som anförts i det föregående, men det
väsentliga var att det numera, till skillnad från.på 1700-tålet,
hade uppstått en allmän föreställning, hos sådana som
sysslade med svensk språklära och med undervisning i svenska,
att uttalet var lika1.
1 Opinionen fick stöd av den härskande språkhistoriska skolan
d. v. s. Rydqvist, vars ställning tydligen till väsentlig del "bestämdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
