Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MO
HENt ;t hesselman
sup. kallat, liksom i neutr. part., även i de starka verben ha
do båda formerna där vanligen samma utseende, med ändelsen
-et : har kommet och är (utkommet, och don formella skillnaden
upprätt hålles endast i de s. k. oäkta sammansatta verben
(jfr ovan) och i ett fåtal oregelbundna verb (gått ocli
förgånget y gett och givet). I Norrland åter är t stumt i både
supinum och particip. Dessa förhållanden ha säkerligen gjort sitt
till att förskaffa reformen anhängare från dessa delar av
landet, och do kunna nog också i sin mån förklara vissa
språkmans hållning. (Om Rydqvist se noten föreg, s.)
På 1700-talet var den centrala svenskan, "stockholmskan",
ensamrådande i språklivet på ett helt annat sätt än senare.
1"nder det demokratiska 1800-talet blir huvudstaden överröstad
av (len manstarkaro landsorten.
Men detta kan inte vara det väsentliga. Det är många
•"stockholmska" uttalssätt, som segrat i konkurrensen över
l>åde norrländska och sydsvenska former, nämligen de som
haft stöd i skriften. Vi säga alltjämt tända, skynda ocli icke
länna, skynna, som det heter i hela södra Sverige och
Götaland och stora delar av Norrland.
Det viktigaste är att också läget i den centrala svenskan
undergått en förändring till nackdel för den gamla
stavningsregeln.
För att förstå denna förskjutning måste vi fästa
uppmärksamheten på en tendens, som efter vad den senaste
forskningen visat, kanske mer än någon annan varit den
dominerande i det senaste århundradets svenska språkhistoria,
skriftspråkets alltmer växande makt över talet.
För den naturliga, naiva språkuppfattningen liar
skriftspråket alltid stått som det förnämsta språket, ordets skrivna
form har betraktats som riktigare än den talade, hastigt
förflyktigade. Det ligger häri en -naturlig och berättigad pietet
för skriften som det gemensamma och bestående, för
litteraturspråket som det förnämsta uttrycket för den andliga kulturen,
men det är också en rent nykter uppskattning av skrift-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
