Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Lundin, Erik. Behandlingen av infinitivmärket ’att’ i nusvenskan (Fortsättes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEHANDLINGEN AV INFINITIVMÄRKET ATT’ I NUSVENSKAN 1 f> 1
Ex. ’drif dem ut att hungra ocli arbeta’ K 20. ’han
drog att strida* BB 103. ’Så vill jag ut att vandra’ Fg 88.
’De [japanerna] komma som en vårbris att sopa / Europas
alla höstlöv tillhopa ÖN a 44.
Anm. Det är väl i sådana (nu blott poetiska1)
förbindelser av rörelseverbet komma + tydligt avsiktsbetecknande inf.
som man har att söka upphovet till bruket av komma som
temporalt hjälpverb. Att inf.-märket aldrig får saknas i detta
vårt vanligaste uttryck för futurbetydelsen, oaktat det är så
nött av den flitiga användningen (jfr § 33), kan då förklaras
såsom beroende på den ursprungliga avsiktsbetydelsen hos
infinitiven.
’så skulle de gå att bada’ Ss 78. så få minnena gå
och lägga sig att sofva’ So 78 2.
1 I prosa användes, om komma skall ha sin ursprungliga
betydelse kvar, i dylika uttryck för att -f inf. 1. och -h finit modus. Jfr
(talspr.) ’Ja’ kommer å väcka däj kl. 6’ och ’Ja’ kommer å väcker dä]
kl. 6’.
2 Jfr och här med att i det föregående ex. Man finner ofta ett
och, där att kunde tyckas passa bättre. Man har hittills ocksä
ansett att vara det ursprungliga (se t. ex. Beckm. 132) och att det
ersatts med och huvudsakligen bero på sammanfallet av de båda ordens
uttal. Att uttalas nämligen i vanligt talspråk — liksom och —
all-männeligen å. I vardagliga uttryck skulle ett uttal att verka
onaturligt; skriftspråket använder därför i sådana vanligen och. — Nu
har emellertid P. Persson ("Studier tillegnade Es. Tegnér" (19IS)
s. 444 ff.) framställt den meningen, att om också sammanfallet i
uttalet kan ha medverkat till det ifrågavarande uttryckssättets
(samordningen med och) utbredning, är det dock sannolikt lika gammalt
som eller äldre än underordningen med (för) att. Detta styrker han
genom att anföra liknande ex. från språk, där det nämnda
sammanfallet icke kan komma i fråga som förklaringsgrund, t. ex. lat. ’ibo
et pultabo ianuam’, ’abi domum ac suspende te’ (jfr ’du är utnött,
gå och häng dig!’), ’fac amicos eas et roges’ (jfr ’alla sina vänner
gick han och frågade’). — Utom efter rörelseverberna — jfr dock
finl. ’han ä’ ute å (i skrift ’att’) ro’ (icke ’ror’), ’jag ha’ många gånger
•,yari’ å (att) se på [den pjäsen]’ osv., se B-roth § 162 — framträder
denna talspråkets böjelse för paratax i synnerhet i hövlighetsuttryck
som ’Vill ni inte vara så god och stiga fram’ He 43 (§ 16; jfr ’sei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
