- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Nittonde årgången. 1919 /
162

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Lundin, Erik. Behandlingen av infinitivmärket ’att’ i nusvenskan (Fortsättes)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162

ERIK LCNDIN

(§ 32 £). - Ex. anropa, betro, trotsa (ngn att göra ngt);
anstränga sig, bemöda sig, förvåna sigy nöja sig, roa sig (att
göra ngt); bidraga, passa, samverka, tøzna (att göra ngt).

Y) Träns, verber, till vilka inf. st&r som obj. och
vilkas direkta eller indirekta personobj. är logiskt
subj. till inf.

Här har jag endast funnit knappt ett 50-tal verber.
Ungefär hälften av dessa, i mera otvunget språk över 3/a
sakna aldrig att. — Några ex.: förmena, medgiva, tillstädja
(ngn att göra ngt); överlämna (åt ngn att göra ngt),
(omöjliggöra (för ngn att göra ngt) osv.

8) Verber, efter vilka inf. betecknar den
verksamhet, som utföres av det styrande verbets subj.

Detta är den talrikast representerade gruppen. Att kan
här ofta utelämnas. Av närmare 150 påträffade verber är
det dock nödvändigt vid allra minst tämligen säkert vid
många fler, troligen över hälften. Ex.: avse, avböja, beklaga,
drömma, föreslå, ihågkomma. mena, ångra m. fi. Särskilt
att märka är komma (och gà) såsom temporalt hjälpverb (jfr
S 5 Anm. — Komma har även i betydelsen ’råka’ o. d.
alltid att).

(Efter de flesta verberna av grupperna a ocli ß brukar
inf. kallas "adverbial", av y och 8 "objekt".)

I allmänhet gäller den regeln, att inf.-märket blott mera
sällan ocli ogärna utelämnas efter verber, som ofta
konstrueras med preposition framför inf., särskilt efter dem i
gruppen ß, men åtskilliga även i a (jfr § 2). Ex. draga sig (för)
att, fundera (på) att, gråta, rodna (över) att göra ngt. Bjuda
i betydelsen ’befalla’ konstrueras lika ofta utan som med att,
men i betydelsen ’bjuda ngn till att ~’ - ’inbjuda’ vanligen
med att (jfr tabellen).

Även vid verber, som endast mera sällan stå med inf.,
förefaller aft-löshet onaturlig. Se § 33.

§ 11. Några grupper av till formen likartade verber
(ocli verbala uttryck) fordra alltid att framför inf., oavsett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:19:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1919/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free