- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Tjugonde årgången. 1920 /
67

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

småverser i agneta horns lefverne

67

hwadh min goda gudh wil altidh thet sker
hans wilia är then bästa

Agneta Horn har tillagt bestämningen agodaa men i övrigt
är det ordagrant citat av inledningsversarne till G. Ps. B.
262. Citatet har ej observerats i trycket, vilket framkallat
en felaktig interpunktering.

Tidigt, se s. 36, anför den moderlösa flickan följande

rim:

mäst altidh sedan mor föl migh ifrå
blef min kapa både både [!] lapet och grå
mäd hade min moder lefwat och blefwit i landh
eij hade mig gåt så wederwartigt i handh

Hon tycker sig ha "orsak til at säija" dessa verser, och då
hon annars alltid sjunger sina småstumpar, ha dessa väl ej
brukats till sång. Jag känner dem ej från annat håll, men
de ha en så fast prägling, att man inte kan tro, att de
improviserats. Liknande anslag träffas för övrigt rätt ofta t. ex.
i början på K. B. visbok i 4:o nr 241

Jagli war Migh så lijtet et barn

vti min fägraste glädie
Fader och Moder fölle Migh ifrå
som Migh skulle föda och kläda!

Som flicka i tonåren anför Agneta Horn ett par gånger
folkliga visstumpar, och det kan ju hända, att hon, som
Djurklou förmodar, hört dem i folkstugan. Jag behandlar här
blott den hittills okommenterade. På sid. 56 klagar Agneta
Horn som vanligt på sin "myket swåra lykaa: "och war iag
ala dagar när någen sag mig så liiarte lig gladh at ingen
anan wiste än thet skede af alt hiarta men i mit hiärta
kende iag wäl anars ty iagh hade då inte stor orsak til at
wara gladh män så bet iagh så i mig hwadh iag hade i sine
och sang altidh:

1 1500- och 1600-talens visböeker utg. av Noreen m. fi. II, s. 318.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:20:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1920/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free