Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNTAXEN I WLLft&Lft WUNDTS SPRÅKFILOSOFI 105
Ganska vågad synes mig Wundts teori, att i ett språk,
där huvudsakligen berättande satser förefunnes, man a priori
skulle kunna vänta sig en ordföljd, som normalt satte
predikats-verbet och dess bestämningar i början. Först är väl häremot
att invända, att ett sådant tillstånd väl får anses vara rådande
i alla språk. I alla språk äro väl, för så vitt det gäller det
talade språket, antalet berättande, relaterande satser i enorm
övervikt gentemot satser av annat, låt oss säga mera lyriskt
eller filosofiskt innehåll. Om proportionen är en annan inom
den litteratur, som kommit till eftervärlden, så får ju detta
icke vilseleda. För oss nordbor ligger ett särskilt exempel
nära. Knappast i någon litteratur kan väl det episka elementet
vara mer övervägande än i isländskan. Där finnes föga lyrik,
ingen filosofi, något litet av inhemsk beskrivande vetenskap
men för övrigt massor av berättande prosa, inom vilken
beskrivningarna av länder och personer intaga ett kvantitativt
sett mycket blygsamt utrymme. Men subjektet står i satsens
spets som regel, de andra konstruktionerna, med predikatsverbet
eller dess bestämningar först, äro begränsade till speciella fall.
Bland ordföljdsfrågor är ju frågan om den genom inversion
uttryckta frågesatsens uppkomst i de västeuropeiska språken
av särskilt intresse. Därmed sammanhänger nära frågan om
uppkomsten av det formella subjektet, vilket blir nödvändigt
just därigenom, att ordningen mellan grammatiskt subjekt och
predikats verb har fått konstitutiv betydelse för hela satsens
innebörd. Med Wundts utgångspunkter kommer man, synes
det mig, icke långt i avseende på dessa högintressanta frågor,
som borde behandlas av någon, som väl kände såväl de
germanska som de romanska språkens historia.
Y.
Ett icke ringa antal av de oklarheter i detalj, som vi i
det föregående påvisat, låta sig återföra på oklarheten rörande
det mest grundläggande av alla syntaktiska förhållanden:
förhållandet mellan subjekt och predikat. Med avböjande av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
