Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KLANGFÖRÄNDRINGAR I VÅR RÖST ETC. 161
gott det går efter artikulationen för dominanten och att de
på denna grand också akustiskt få något av densamma i sig.
Jämför t. ex. inbördes lässätten då Pellman, Tellman,
Killman eller Bellman, Dellman, G Ullman äro stämdominerande
ord. Eller jämför parvis t. ex. då Pellman och Bellman,
Tellman och Dellman, Kellman och Gellman, Sellman och
Z^llman äro dominantorden. Att den tonande dominanten
gör rösten djupare ha de personer jag tillfrågat om saken funnit
tydligt, likaså ha de märkt det olika inflytandet av py t, k osv.
Nu är emellertid också att observera att buckaler och vokaler
påverka varandra9. Relationerna mellan buckal och vokal få
vi således icke glömrika. För e i ett lexikaliskt uttalat isolerat
es brukas ej samma stämma som för e 1 se och ses och för
e:na i dem inte heller samma. Men väl kan man om man
vill, låta rösten för e i ena fallet vara dominant för de andra.
Jag får här nöja mig med dessa antydningar för att i stället
övergå till en annan viktig sak. Under det man sysslar med
att läsa under inflytande av olika dominanter känner man
lätt att läsningen ibland bär avgjort emot, inte ligger väl
som en sångare skulle uttrycka sig. Det gäller både om
begripliga texter och chiffer, beror således icke på betydelsen
utan på ljudmaterialet som icke vill foga sig under den valda
dominanten. Redan härav synes man berättigad sluta att en
dikts innehåll icke ensamt avgör vilken stämfördelning vi
välja för läsningen. Så vitt jag hittills kunnat finna är det
också fastmer så att den grundlägges av det i dikten
ingående ljudmaterialet. Hur skall då detta antas gå till? Man
kunde tänka sig att ljudmaterialet i en dikt är ur
stämsynpunkt mycket heterogent och att vi därför vid läsningen känna
oss fram till den läsning som medlar mellan flera möjligheter,
mildrar eller utplånar brytningarna. Vi ha emellertid också
1 Hårt k, hårt g, tonande s.
* Att detta sker även i skenbart oskyldiga fall torde först ha
experimentellt påvisats av Hugo Hagelin, Stomatoskopiska
undersökningar af franska språkljud, Stockholm 1889.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
