Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
9
af dessa resor, hvilken företogs år 1797, uppehöll sig Hilfeling, både på utresan och
återvägen, på Öland och aftecknade åtskilliga öländska fornminnen. I den journal, som
Hilfeling förde öfver resan,1 har han afbildat och beskrifvit tio öländska runstenar. Dessa
teckningar ega icke stor betydelse för runforskningen redan på den grund att af de afbildade
monumenten de åtta, hvilka äro värderika, ännu äro i behåll och de två öfriga, som äro
förlorade, endast voro fragment. Dertill kommer, att hans teckningar ingalunda äro
mönstergilla; de utmärka sig hvarken genom korrekthet i uppfattningen eller noggrannhet
i utförandet. Om man jemför Hilfelings teckningar med teckningarna i Bautil, måste
företrädet utan tvekan tillerkännas de senare.2
Abraham Ahlqvist har i sitt omfattande arbete Olands Historia ocli Beskrifning
(Kalmar 1822—27) med förkärlek behandlat öns fornminnen, hvilka utförligt omtalas vid
sockenbeskrifningarna (2:a delen). Här meddelas i främsta rummet alla de runinskrifter,
som Ahlqvist fått kännedom om, både de, som ännu voro i behåll, och de, som voro
honom bekanta endast genom äldre uppteckningar. Rhezelii3 och Frigelii samlingar äro
begagnade. Endast en runsten är afbildad, nämligen Karlevistenen. Någon stor
själfständighet kan man icke tillerkänna Ahlqvist som runforskare. Man finner, att han äfven vid
anförandet af på hans tid bevarade inskrifter nöjt sig med att återgifva äldre författares
läsningar.4 Deremot äro hans upplysningar om runstenarnas yttre förhållanden stundom
af värde. Endast två märkligare inskrifter hafva gått förlorade efter det Ölands Historia
utkom.5
Slutligen böra vi i denna literaturöfversigt nämna Liljegken’s Runurkunder
(Stockholm 1833), för hvilka ali den ofvan omtalade literaturen blifvit använd med
undantag af Frigelii samlingar, som Liljegren känt endast medelbart genom Ahlqvists
Olands Historia. Liljegren anför från Oland 41 runmonument.6 Af dessa voro två nyss
upptäckta.7 I sjelfva verket voro 7 ytterligare inskrifter omtalade i den äldre literaturen,
1 För hvar och en af do fyra resorna har Hilfeling efterlemnat ett band text och ett hand planscher
För resan 1797 har man icke blott som för de tre andra (1799, 1800, 1801) de utskrifna exemplaren, utan
äfven sjelfva konceptet, ordnadt på samma sätt, ott band text och ett band planscher. Hela denna literatur
kom, efter att hafva tillhört flera egare efter hvarandra, slutligen år 1863 till k. Biblioteket i Stockholm.
2 Vid en jemförelse mellan konceptet ocli utskriften för resan 1797 finner man, att Hilfeling stundom i
utskriften förbättrat sina teckningar med tillhjelp af Bautil. Detta har t. ex. skett med ornamenten på
Sandbystenarna och på runstenen vid södra ändan af Biigby bro i Gärdslösa socken (B. 1060). Äfven inskrifterna
har han förbättrat efter Bautil. Ett prof på Hilfelings öländska runstensteckningar är offentliggjordt af
Sjöborg, Samlingar för Nordens fornälskare, del. 2, fig. 231, der Hilfelings teckning af Gårdbystenen är
publicerad. Såsom man torde finna genom en jemförelse med vår fig. 28, är orneringen mycket oriktigt uppfattad,
och inskriften är icke heller rätt återgifven. Märkligt är, att af denna sten, som saknas i Bautil, ingen
teckning fins i Hilfelings koncept.
3 Jfr ofvan s. 5.
4 Detta visar sig till exempel vid omtalandet af runstenarna vid Bägby i Gärdslösa socken, L. 1300—2.
Den svåra inskriften på L. 1302 har han uppenbarligen ej försökt att läsa, ty han anför för denna sten den
inskrift, som Rhezelius läst på den förlorade stenen L. 1300, medan han uppgifver den sten, som har inskriften
L. 1302, vara förstörd.
5 L. 1317 i Alflösa i Smedby socken (vår fig. 10) samt L. 1309 i Stenåsa (vår fig. 23).
6 Han anför 43, nämligen nr 1291—1324, 1567—9, 1586—9, 1946 och 2057, men 1295 (Köping,
se nedan) bör utgå och 1321—2 tillhöra en och samma runsten (se under n:r 3 och 4, Resmo).
7 L. 1588—9. Teckningarna af dessa stenar hade lemnats Liljegren af Ahlqvist och bevaras nu i
»Fullständig Bautil». Se närmare härom här nedan under nr 3 och 4.
Ölands runskrifter.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
