Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karlevi, Vickleby sn (Pl. I-III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARLEVISTENEN.
33
De vestnordiska dialekterna hafva uteslutande formerna setti, settr, medan satti, sattr tillhöra det östnord.
språkområdet. Emot prof. Läfflers antagande, att formerna satti, sattr i inskriften skulle bevisa dennes östnordiska
ursprung, kan göras ungefär samma anmärkning som mot hans första invändning. I det äldsta såväl svenska
som danska skriftspråket träffar man vid sidan om satti och sätter äfven former med omljuden vokal i stammen;
se Rydqvist, Svenska Språkets lagar, I s. 80, och Wimmer, Det philologisk-historiske Samfunds
Mindeskrift s. 181. Man kan med visshet antaga, att denna dubbelhet liar funnits äfven i fornnorskan, ett
antagande, som vinner sin bekräftelse deraf, att præteritum af fornnorska selia, som bildar sina former på samma
sätt som selia, anträffas utan i-omljud i fornnorskan, soldu, enl. Wadstein, Beiträge zur Geschiclite der
deut-sclien Sprache XVII, s. 423, not 3. Om Kock liar rätt i sin i nyssnämnda Beiträge XVIII, s. 452 gifna
förklaring — något, hvarpå jag icke har någon anledning att tvifla — äro formerna satti och saldi de enda
ljud-lagsenliga, och formerna scetti, sældi äro nybildningar, uppkomna under en viss period af språkets utveckling
genom analogi med andra verb, i hvilkas præteritum omljud regelbundet egt rum. Det måste derför hafva
funnits en tid, då sætti sällan förekom i fornnorskan; endast småningom hafva formerna med æ blifvit vanliga
och undanträngt formerna med a. Vi hafva derför intet skäl att förundra oss öfver, om vi i en gammal norsk
inskrift finna formerna satti ocli sattr. För öfrigt vill jag tillägga den anmärkningen, att äfven om redan på
inskriftens tid formerna sætti ocli sættr i fornnorskan varit allmännare än de ursprungligare formerna satti,
sattr, kunde inskriftförfattarens språk i en sådan punkt lätt hafva påverkats af danskan, då ban vistades ocli
kanske länge vistats bland dansktalande. De språkliga skäl, som kunna anföras för att Karlevi-inskriften är
dansk, äro sålunda allt utom afgörande och kunna icke uppväga det ofvan anförda språkliga skäl (frånvaron af
/k), som talar emot danskt språk, ett skäl, som understödjes af så många andra af olika slag: versform, poetiskt
språkbruk och ordförråd. Jag kan derför icke heller tillmäta prof. Läfflers återstående invändning någon vigt.
Prof. Läffler antager att skriftsättet huki = isl. haugi och U = isl. øy (at . U . B III) angifver ett
monoftongiskt uttal af stamvokalerna i dessa ord, hvarigenom runristarens danska härkomst skulle bevisas. Men jag
anser det höjdt öfver allt tvifvel, att runristarna stundom användt enkelt tecken för att uttrycka diftongiskt
uttal. Vi hafva redan ofvan s. 12 påpekat, att runan för i brukas för att uttrycka diftongen cei. De norska
inskrifterna äro isynnerhet bevisande, emedan man i fråga om dem icke kan hysa något tvifvel om det
difton-giska uttalet. Jag kan liär anföra äfven en norsk inskrift, i hvilken runan för u förekommer i betydelsen au,
nämligen inskriften på Evjestenen i öfre Telemarken, hvilken möjligen går tillbaka till elfte århundradet. I
denna inskrift träffa vi formen tuþr = dau<Sr.1 Då vi nu i Karlevi-inskriften hafva diftongen au uttryckt med
au i traukr (drauglir) ocli taus (dauðs?), anser jag intet i vägen för att antaga, att uttalet varit diftongiskt
i begge de ofvannämnda orden, oaktadt vokalen är uttryckt med enkelt tecken; skrifsättet huki (haughi) och u
{øy) utgör intet bevis för att inskriftförfattaren varit dansk.2
Om det sålunda står fast, att Karlevi-inskriftens språk är vestnordiskt, återstår att
taga i öfvervägande, om dialekten kan närmare bestämmas, huruvida den är norsk eller
isländsk. Jag tror, att inan äfven på denna fråga kan gifva ett tillfredsställande svar.
Vi hafva ofvan vid inskriftens återgifvande med uttalsbeteckning skrifvit: Danmarku,
iarmun. Dessa former kunna icke vara isländska, hvaremot dylika former i fornnorskan
1 Nicolaysen, Norske Fornlevninger, sid. 251. Stenen var en tid försvunnen, men återfans sönderslagen
för en del år sedan. De bevarade styckena förvaras nu i Kristiania universitets oldsagssamling. Enligt benäget
meddelande af prof. Rygh är läsningen tuþr fullt säker. Att förkortning skulle hafva egt rum framför
konsonantgruppen ðr och att tuþr sålunda skulle betyda toðr, tror jag icke, då exempel på förkortning i analogt
fall saknas (Jfr Bråte ATS X sid. 17).
2 Jemför Wimmer, Die Runenschrift, s. 324. — Undset har i Aarsberetning for 1875, utgifven af
Föreningen til Norske Fortidsmindesmærkers Beväring, s. 10G f. beskrifvit en runinskrift, soin är inhuggen
på en klippvägg vid sjön Framvarden nära Farsund (Mandals amt); i denna inskrift förekommer namnet øystæin
(acc.) skrifvet Pl’1+h, der diftongen øy alltså är uttryckt med h enligt Undsets läsning. Inskriften är emellertid
illa åtgången genom vittring, så att läsningen kanske icke i alla detaljer är fullt säker; det första tecknet liar kanske
varit samstafvarunan 4[Y hvars kännestreck för H varit otydligt. Inskriften är enligt Undset från omkr. 1200.
Ölands runskrifter. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
