Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karlevi, Vickleby sn (Pl. I-III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
ÖLANDS ItUNSKRIFTER.
förekommo i många trakter;1 på isländska skulle uttalet varit Danmårku, iårmun
(Dan-mgrku, inrmun). Men om runristaren uttalat orden sålunda, skulle man vänta att detta
uttal på något särskildt sätt fått uttryck i skriften. Under vikingatiden och tidigaste
delen af kristna tiden, var det temligen allmänt bruk att i inskrifterna uttrycka det
genom u-brytning och u-omljud af a uppkomna ä-ljudet med au;2 och det är en särskild
anledning hvarför man kunde tro, att detta beteckningssätt skulle blifvit användt i
Karlevi-inskriften. Runristaren har konseqvent betecknat ä-ljudet, med digrafen ai (flaistr, maistar,
taiþir, aiftir); man inser icke, hvarför han icke skulle på analogt sätt hafva uttryckt [-å-]judet-] {+å-
]judet+} med au och skrifvit tanmaurku, iaurmun, i fall han uttalat Danmårku, iårmun. Jag
tror derför, att skrifsättet tanmarkll, iarmuil angifver uttalet Danmarku, iårmun. Men
häraf följer, att inskriftens författare icke.varit isländing, utan norrman.
Det resultat, till hvilket vi kommit genom vår tolkning af Karlevi-inskriften, är alltså:
1. Inskriften tillhör slutet af tionde århundradet;
2. Stenen är rest till minne af en dansk höfding, som blifvit höglagd invid stenen;
3. Inskriften är inhuggen af en norsk skald, som befann sig i den danske
höfding ens följe.3
Den man, Sibbe, Foldars son, öfver hvilken Karlevistenen är rest och som legat
begrafven i en grafhög invid densamma, är icke känd från någon annan urkund.4 Vi
hafva alltså inga underrättelser om de bedrifter, som han enligt den på stenen inhuggna
versen skall hafva utfört; icke heller oin anledningen till att han erhållit sin graf på
Oland, fjerran från sitt hem. I sistnämnda hänseende skola vi likväl här våga uttala en
gissning.
Danskarnas härfärder till sjös under vikingatiden gingo i allmänhet i vestlig
riktning eller till de närmaste landen på Tysklands nordkust. Vi känna dock en berömd
härfärd i annan riktning, i hvilken många danskar deltogo, nämligen Styrbjörns försök att
stöta sin farbroder Erik (Segersäll) från tronen, hvilket slutade med hans eget fall på
Fyrisvall vid Upsala.
Om dessa händelser berättar en ofta anförd isländsk källa, Knytlingasagan, att
Styrbjörn korn med en här till Danmark, tvang den danske kungen, Harald Gormsson, att
deltaga i tåget mot Sverige; före slaget brände Styrbjörn sina, skepp, och häraf
begagnade sig Harald att skyndsamt gå ombord på sin flotta och segla hem med sin här.5
Denna framställning är — äfven om man bortser från det allmänna sagomotiv,
hvarmed den på isländskt berättarmanér blifvit utsmyckad — utan tvifvel origtigt och
1 Söderberg, Några anmärkningar om u-omljudet i fornsvenskan, Lunds LTniv. Årsskrift, T. 25, s. 3 (48).
2 Äfven från Norge kan liärpå exempel anföras: Kvammeinskriften har haukuin = liqggvinn, Stephens,
Runic Monuments, III, s. 355. I runinskrifterna på ön Man är ä-ljudet genomgående betecknadt med au.
De isl. inskrifterna äro mycket unga och tillhöra en tid, då man använde os-runan, der man tidigare skref au,
för att uttycka det genom brytning eller omljud uppkomna ljudet.
3 När jag säger, att inskriften är inhuggen af en norsk skald, vill jag icke dermed påstå, att ban sjelf
fört mejseln. Men det kommer ut på ett, om inskriftförfattaren utfört hela arbetet öller om någon annan
utfört huggningen, sedan författaren uppdragit inskriften på stenen.
4 Namnet Sibbe var mycket vanligt i Danmark i forntiden, då deremot namnet Foldarr icke är kändt
från någon annan nordisk urkund än Karlevistenen. Det är troligen samma namn som tyska F’oldger, som
Förstemann anför från en vesttysk urkund (10:e årh.).
5 Ilelt äfventyrlig är den andra isl. berättelsen om Fyrisvallslaget, som man bar i »Styrbjarnar þáttr» i
Flatöboken, II, s. 70 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
