Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3 och 4. Resmo kyrka (Pl. IV. Nr 3. - Pl. V)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESMOSTENAIiNA.
43
medan på det senare stället (n:r 24 i eftÍR) formen är den, som vi känna från Rökstenen
och andra inskrifter med samma skrifttyp, nämligen ett kort streck i nedre delen af raden.
Om samma skrifttyp erinrar också den form af a-runan, som förekommer allra sist i
inskriften, under det att denna runa annars har den vanliga formen. — Runan för n
förekommer tre gånger och har på alla tre ställena kännestrecket anbragt på olika sätt.1 —
Godtyckligt är äfven det sätt, på hvilket ä-ljudet är uttryckt i inskriften. Två gånger
är det betecknadt med deri stungna runan f, nämligen i eftÍR, æftiu (n:r 20) och i
diftongen æi i stæina (n:r 16), då deremot samma diftong är betecknad med \\ i pœÍR och
ræisa. Till godtyckligheter bör man troligen också räkna, att ändelsevokalen i litu är
uttryckt med runan för u, men med os-runan i moþoi"; dock är det tänkbart, att här
förefunnits olikhet i uttalet.
Af den andra runstenen, som man fann i Resmo kyrka år 1826, men som blef
sönderslagen vid uttagandet ur muren, lyckades Ahlqvist uppsamla och hopsätta sex bitar.
Dessa äro nu förlorade ocli vår enda källa att lära känna stenen är Ahlqvists ofvannämnda
skrifvelse samt hans dermed följande konstlösa teckning, hvilken här är reproducerad
pl. IV, n:r 3.
Af de af Ahlqvist uppgifna måtten att döma har denna sten varit af ungefär samma
höjd som deri nyss omtalade, men smalare än denna.2 Från denna har den också skilt
sig derigenom att den ofyan slingatr liaft en slät yta utan figurer.
Om ornamentens beskaffenhet kan man icke bilda sig någon ordentlig föreställning
genom Ahlqvists teckning, men vi erhålla tydligt besked härom genom hans till
Liljegren insända berättelse. Han säger nämligen der, att slingorna voro upphöjda och
att denna sten i afseende på arbetet så fullkomligt liknade den vid samma tillfälle funna,3
att »ofelbart samme mästare arbetat begge».
Om skriften upplyser Ahlqvist, att den består af »vändrunor». När man emellertid
granskar hans teckning, finner man, att den icke fullständigt öfverensstämmer med denna
uppgift. På venstra sidan äro runorna vändrunor äfvensom de fyra runor, som stå
utanför slingan; deremot äro runorna inom slingan på högra sidan rättvända, men läsas i
motsatt rigtning. Jag tror icke, att detta beror på att Ahlqvist felaktigt återgifvit hvad han
sett på stenen, utan att det verkligen förhållit sig så som hans teckning utvisar: första
hälften af inskriften har bestått af vändrunor, den andra hälften har deremot bestått af
vanliga runor och börjat i den andra ändan af slingan. Begge hälfterna hafva mött
hvarandra i den öfversta delen af slingan midt på stenen.
1 I steina, rantui och sina, n:r 18, 27 och 38.
2 För venstra kanten uppgifves måttet vara 1 aln 73/4 tum (= 78 cm ), för den högra kanten 1 aln
1 tum (= 62 cm.), tvärs öfver 18 tum (= 45 cm.).
3 I), v. s. den på vår pl. V afbildade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
