Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Gräsgårds kyrkogård (Pl. X. Fig. 16) - 17. Säby, Segerstads socken (Pl. X. Fig. 17)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
Wifastr (el. Wéfastr) är nrat. i st. för aec. På en dylik oregelbundenhet har man
icke sällan exempel i runinskrifterna, t. ex. L. 40, Dybeck fol. I nr 42 at þialfr i st. f.
at þialf; Dybeck 8:o nr 72 iftÍR krimulf matr ko[þan] i st. f. man ko[þan]. Andra exempel
anföras ATS, X, s. 410. — Mellan Uifastr och Stai[n] kan svårligen hafva varit rum för
flera ord än œftÍR.
Vi hafva transskriberat Sighstenn, peii i öfverensstämmelse med de s. 12 f. uttryckta
principerna, peit är här tonlöst på grund af det nära syntaktiska förhållandet till brøÖr.
Ifall Bautils teckning här är rigtig, har detta förhållande funnit uttryck i skriften,
derigenom att skiljetecknet är utelemnadt mellan þÍR och bruþr. För Bautils teckning talar
att afståndet mellan ^ och B är mycket ringa. — Inskriftens ristu kan också hafva
uttalats ræstu med förkortning af diftongen æi till æ framför konsonantgrupp. Vi hafva
dock vid omskrifning med ljudskrift skrifvit ræistu, enär ræstu otvifvelaktigt sällan
förekommit. 1
17. Säby, Segerstads socken.
Pl. X. Fig. 17.
Literatur: L. 1312. — B. 10G2. — Rhezelius, Monurnenta Runica in Ölandia, konceptet nr 15,
utskriften nr 34. — Fahlc Burman, Triga supplementorum ad Runographiam Sviogothicam, nr 58.2 —
Ahlqvist, Olands Historia II, 2, s. 91. — L. F. Wimmer, Aarbøger for Nordisk Oldkyndiglied og Historie
1875, s. 200.
I södra delen af Segerstads socken mellan Säby by och Segerstads kyrka fins (Hands
största graffält. Grafvarna äro anlagda på den s. k. östra landborgen, en låg grusås, som
löper parallelt med öns östra kust på något afstånd från den. Landsvägen, som öfverallt
följer landborgen, går vid graffältet fram på åsens östra kant; grafvarna ligga således
vester om landsvägen. Graffältet, som är utförligt beskrifvet af Ahlqvist i Olands
Historia II, 2, s. 92 ff., har en utsträckning af nära en kilometer.3 Man ser här blandade om
hvarandra alla de skiftande grafformer, som voro brukliga på Öland under vikingatiden:
runda jordhögar och rösen, grafvar, utmärkta genom fyrkantiga och triangulära
stensättningar, m. fl. former. Ahlqvist undersökte några grafvar och fann, att både likbränning
och jordande af obrända lik egt rum här. Bland grafvarna finnas talrika bautastenar
1 Se Noreen, Altschwedische Grammatik § 80, II, 2, s. 77, der ett upræste och ett upræster äro
antecknade. Söderwall har i sin ordbok II, s. 253 intet enda exempel på præt. ræste, ræster, endast reste
eller reeste.
2 Se ofvan sid. 5, not. 1.
3 Ahlqvists uppgift om graffältet® utsträckning är icke fullt korrekt. Han säger, att »minnesvårdarna
hafva en sträckning af V6 mil (1.7 kilometer)», men ban har då till det stora graffältet, som börjar vid norra
ändan af Säby by, räknat några grafvar, som ligga skilda från detsamma öfver en half kilometer längre i norr.
Dessa grafvar ligga öster om landsvägen, i det denne strax norr om det stora graffältet böjer sig öfver till land-
borgens vestra kant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
