Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Hulterstads kyrkogård (Pl. XIII. Fig. 21)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21. HULTERSTADS KYRKOGÅRD.
73
Från de normala runformerna förekomma följande afvikelser: på 18 runan y utgör
yttre kännestrecket ett fristående streck, som har sin fästepunkt nedtill i ramens kant ett
litet stycke till höger om stafven (se teckningen). På sista runan -f bildar den del af
kännestrecket, som står på ena sidan om stafven, icke rät linie med delen på andra sidan.
Som skiljetecken mellan orden användes ett kort, vertikalt streck. På ett ställe,
mellan de nära förbundna orden eftÍR och Seuar, saknas skiljetecken.
Stungna runor förekomma i inskriften. Vi träffa fyra gånger † (7, 13, 17, 23);
ett litet kort streck af samma djup som stafven är anbragt på dennes midt. Äfven 35 runan
Y (i ordet koþan) ser ut som om den vore stungen: en rund, grund fördjupning förekommer
mellan kännestrecket och stafven. Jag har utmärkt denna prick på teckningen. Jag tror
likväl, att den är betydelselös, då den är olik alla andra inristade tecken i inskriften.1
Fonetisk transskription: — — fr lét rœisa stœina œftÍR Sæwar, faÖur sinn góban.
Öfversättning: »–f lät resa stenarna efter Säfvar, sin gode fader.»
Pluralformen stæina visar, att denna sten utgjort en af ett par. Den andre kan
svårligen hafva varit den runsten, till hvilken det nyligen i Hulterstad funna, på samma
plansch afbildade fragmentet (nr 22) hört. Ty detta fragment visar, i motsats till det
sätt, på hvilket nr 21 blifvit tillhuggen, stor noggrannhet och regelbundenhet i arbetets
utförande: konstnären har otvifvelaktigt varit en annan än den, som tillhuggit nr 21.2
Runristarens orthografi har, såvidt man af den korta inskriften kan döma, varit
konseqvent och nära öfverensstämmande med ortografien på Sandbystenarna. Ö-ljud
uttryckes med os-runan (koþan), ä-ljud med + e (eftÍR, seuar), i motsats till e-ljudet, som
uttryckes med | i (lit, lét); diftongen æi är i full kraft och uttryckes med ei (reisa,
Steina). Språkformen är alltså ännu vikingatidens, utom i en punkt, i hvilken inskriften
visar ett yngre skick.
Af namnet på den, som rest stenen, äro blott runorna |^ft fr qvar. Detta namn
har sannolikast slutat på -ulfr eller -læifr (-låfr). I alla händelser har r här varit
nominativmärke, alldenstund det knappast funnits något fornsvenskt namn, som slutat på
radikalt r med omedelbart föregående f.3 RæiÖrunun står således här i st- f. runan för
Ä-ljudet, och inskriften tillhör en tid, då skilnaden i uttal mellan palatalt R och det
alveolara v icke längre upprätthölls i sitt gamla omfång.4
1 Ett annat skäl att anse att runan icke är stungen är att runristaren troligen haft samma orthografi
som den runristare, som inhuggit inskrifterna på Sandbystenarna. På dessa stenar har Y betydelsen af
explosiva, k el. g, medan V är tecken för spiranten gli.
* De sammanhörande runstenar, som vi haft tillfälle att so, visa den största öfverensstämmelse i arbetets
utförande: de begge Sandbystenarna på Öland, Sjonhemsstenarna och Stainkumblastenarna på Gotland (Säve,
Gutniska Urkunder, nr 89—90, 82—83). Äfven de begge Resmostenarna nr 3 och 4 förrådde genom
likformighet i arbetet samme mästares hand, enligt Ahlqvists ofvan s. 43 anförda utsaga.
3 Hvarken Nielsen eller Lundgren har något sådant namn, och jag har icke heller funnit något dylikt
i runor. På Island förekommer Hafr, gt. Hafrs, som namn, men detta ord är hvarken som namn eller
appella-tivum kändt från Sverige eller Danmark.
4 Då inskriften äfven har eftÍR, æftin, kan man i den finna ett stöd för Brates utan tvifvel rigtiga åsigt,
att it tidigare öfvergått till r efter konsonant än efter vokal (Äldre Vestmannalagens ljudlåra s. 83 ff., ATS, X,
s. 413). Runristaren har i öfrigt haft en noggrann och konseqvent orthografi, sa att man har skäl att antaga,
att han äfven i återgifvandet af r-ljudet noggrannt rättat sig efter uttalet. Dock är inskriften för kort för att
tillåta en fullt säker slutsats. Af de två andra till samma grupp som 21 hörande runstenarna i Hulterstad har
den ene nr 19 iftÍR (enligt Bautil), den andra nr 22 (e)ftir.
Ölands runskrifter. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
