Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1-22
ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
Inskriften år alltså följande:
hævþen ; þe j mera i mik j givit ; þt | uæret | bætar i skivit
5 10 15 20 25 30 35
Därmed vill jag dock icke antyda, att inskriften skulle äga omljudda former af
pret. konj., ty dess hjälpverb äro förvisso i öfverensstämmelse med förhållandet för öfrigt
i fornsvenskan (Rydqvist, Svenska språkets lagar, I, s. 361) att uppfatta som hävden, loaret.
Inskriften utgör ett par knittelvärser, och translitterationen är alltså:
Havðen pé méra mik givit,
pa wåret bætar skrivit.
Öfversättning: Hade de gifvit mig mera, då vore det bättre skrifvet.
Runristaren synes vilja gifva uttryck åt sitt missnöje med för låg betalning,
förmodligen från socknemännens sida, för något arbete, han antagligen utfört i kyrkan, och
framhåller som sin hämnd, att han ristat sina runor sämre, Sn han kunnat. Möjligen
menar han också, att han nu håller inne med de loford, ban annars skolat uttala.
55. Högby.
Pl. XXXI. Fig. 55.
Litteratur: Linné, Resa till Öland och Gotland, s. 124. — Hilfeling, Journal 1797, koncepts. 65,
afskrift s. 51. — Ahlqvist, Ölands historia och beskrifning 2, i, s. 77. — L. 1293 (förlägger den oriktigt
till Persnäs kyrkogård).
Linné, Resa till Oland och Gotland, s. 124 säger: »En Runsten låg på kyrkogården
utanför wapnhuset, deruti sälsam, at Bokstäfwerna woro skrefne afwige och gingo ifrån
högra handen åt den wänstra; på denna kunde allenast ena kanten någorlunda läsas:
.....† * i+rn - /I\Þ+II - HN: m: wm : nn
Ahlqvist, Ölands historia och beskrifning 2, i, s. 77 uppgifver, att endast följande
runor kunna tecknas: »auk : Bjurn : RÍSU : d. ä. och Björn reste».
Hilfeling, hvars teckning återgifves fig. 55, fann runstenen på. kyrkogården, men
»så alldeles förnött af tramp, att ej öfver ett par tre runor med visshet kunde synas.
Dessutom var ena hälften alldeles borta.»
Att en runsten finnes på Högby, kyrkogård omnämnes ock af N. O. Wallinus, De
Oelandia dissertatio gradualis, Holmiæ 1703, s. 63.
Första delen af den inskrift, Linné meddelar, har säkert betydt: »N. N. och Björn
reste mig»; att stenen kallas »mig», förekommer emellanåt på Gottland. Ristningen |/ffH
ser ut som ordet »själ», sial, hvilket ger anledning att förmoda, att det näst föregående
kunnat vara: »nåde Gud!», hvilken förbindelse äfvenledes ofta förekommer på Gottland.
Inskriften har sålunda uttryckt samma två tankar som i den gottländska inskriften vid
Hall, S. 14: + guþ : naþi : iuans : siel : af : hiernum : hans : tutrir: litu : kera : mik, och är
måhända därför ock af gottländskt ursprung. Den döde måste ock nämnts på andra kanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
