Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
XXI
diftong förefunnits i språket utan måste utgöra en digrafisk beteckning av monoftongerna
ë och ø. Såsom sådana digrafer måste då ock den diftongiska beteckningen betraktas
i de inskrifter, som äro yngre än kortkvisttypen och hava blandad monoftongisk och
diftongisk eller uteslutande diftongisk beteckning.
Den digrafiska beteckningen för ë har i Östergötland tidigast formen ei, nämligen på
132 Heda och 133 Häggestad, som höra nära samman ined m-ristningen 131 Heda. Av
samme ristare äro kanske ock 93 Haddestad, 135 Gärdslösa och 144 Ödeshög. Denna
digraf ei är av samma art som ao för 0 154 Styrstad och 011 för U 23 Örminge, i det
den utgör en sammanställning av den äldre beteckningen i med det stungna e, som med
m-ristningarne kommit i bruk, se 193 Härberga (ris|]i : keRmut), 81 Högby (res|]i, eftlR,
sen, eata|]is, feal, treks). Då i många fall a kunde brukas jämte e, brukades ock ai jämte
ei för att beteckna ë. Jfr Ög. 81 ög. Högby eata|]is, aita|]is, ændadhis.
På 1100-talet hade denna digrafiska beteckning för ë, o kommit ur bruk: 35 Fornåsa
(ok, |iera), 39 Skeppsås (ok, kiløh, |iera), 49 Rogslösa (sten).
§ 8. I Östergötlands runinskrifter äro fyra ristare namngivna: Bjare (biari) på 136
Rök, Dag (d) på 43 Ingelstad, Torkel (|llirkil) på 81 och 82 Högby samt 165 Skänninge
och Anund (anun) på 186 Frackstad och möjligen 122 Slaka (anunR).
Det finnes icke anledning att tillskriva vare sig Bjare eller Dag någon annan inskrift.
Torkel torde däremot ristat även 83 och 84 Högby samt 77 Hovgården, se ovan s. xni.
Gemensamma anonyma ristare äro ovan antagna för några runstensgrupper, se § 4
s. xni, § 6 s. xviii, § 7 s. xxi och nedan s. 217.
2. Inskrifternas Ijudbeteckiiiiig.
§ 9. Vid föregående undersökning av inskrifternas tidsföljd har redogjorts dels för
viktiga drag av deras ljudbeteckning, som använts som bevisningsmedel, nämligen
beteckningen av nasalerat a samt av ö-ljudet, dels för förekomsten av betydelsefulla
ljudföreteelser, såsom monoftongering av de gamla diftongerna æi, au, øy till ë, ö, ø, övergång
av ändelsen -pi uti pret. av svaga verb till -ti och av hr- till r-. Här skall nu först
givas en översikt av de fsv. ljudens beteckning i Östergötlands runinskrifter, med
hänvisning till det föregående, därest undersökning därom där blivit verkställd, och därefter
en sammanfattning av, vad ljudvärde de särskilda runorna äga i Östergötlands
runinskrifter.
§ 10. Fsv. a motsvaras: 1) i allmänhet av a, t. ex. alt 49, karl 81.
Särskilt äro de fall att märka, där isl. företer u-omljud: allum 39 allum; allli 213 av
ÅlvæR; anuntr 26 m. fl. Anundr; asur 81 m. fl. Azuit; ack. fa|jur 225 m. fl. av fad hin;
ack. fa|jur. bru|iur 40 av fadhurbrödhiß; ack. fa|nir. fa|iur 152 av fad hur fad hin; kiarua
220 m. fl. <jiarva, hakua 65 liaggva, dat. iatunsta|]um 132 av latunstadhiK, salsi 43, isl.
Sgl4; sial 35 m. fl. sial, dat. ha|]ista|nim 94 av Hadhistadhiit.
2) av aa i ack. aamu 91 av Amma, troligen ristfel.
3) av ail i dat. aut 161, 163 av and i’., isl. gnd, aukmuntr 224 isl. Ogmundr; haukua
45 m. fl. isl. hogg va,, fsv. hogga, hugga.
Troligen tvåstavigt är saul 97, 99, 152.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
