Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XLII
ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER.
från moderlandet vill oavbrutet övergingo till dotterrikena för att i deras vapenskiften vinna
guld och ära. Ett särskilt tillfälle passar dock alltför väl till den på annan väg vunna
tidsbestämningen för att det icke bör ifrågasättas som det riktiga. Då Igor 941 anfallit
grekerna men blivit slagen, hade han knappt, säger Nestor, återvänt till Kiev, förrän
han icke sysselsätter sig med annat än att samla nya trupper; han skickar bud på andra
sidan havet till varägerna (svenskarne) och uppmanar dem att förena sig med honom för
att hämnas på grekerna och tågade 944 till lands och sjöss mot grekerna, som han
förmådde till en fredstraktat 945, vars ordalydelse Nestor anför. Måhända har sålunda
üjvind varit en av de väringar, som deltogo i detta härnadståg.
9. Yinnerstads kyrka, Aska lid.
Pl. II. Fig. 2.
Litteratur: O. Klockhoff, Meddelanden från Östergötlands Fornminnesfören. 1903, s. 26; Bråte,
Reseher. 1904, 1907.
Runstenen står nu invid huvudingången till Vinnerstads kyrkogård, lutad mot muren,
upptäcktes 1877 och satt då, liksom vid mitt besök 1904, i kyrkans vapenhus, som tak
i en nisch i väggen med begynnelseraden inåt väggen och slutraden utåt vapenhuset, och
68 cm synlig längd; den sträckte sig åt höger, åt inskriftens början och slut, under muren
23 cm, åt vänster blott obetydligt. Runstenen togs ut vid kyrkans reparation 1897—98.
Runstenen beskrives och tolkas av O. Klockhoff på följande sätt: »Stenen utgöres af
en kalkstenshäll; nedre delen är borta, hvarigenom en del af ristningen gått förlorad.
Äfven på sidorna äro bitar afslagna, så att de enskilda runorna endast delvis äro
bevarade. Den nuvarande höjden är 140 cm., bredden 40—45 cm. På vänstra sidans öfre
del är stenens kant formad till något, som möjligen skall föreställa de yttre konturerna
af hufvudet på det vanliga »runstensdjuret» och står i omedelbar förbindelse med de
ormslingor, hvaraf stenens inre fält uppfylles. Därigenom delas runslingan, som löper utefter
stenens kanter, i två delar.
Stenen är mycket förvittrad, så att ej blott ormslingorna inuti densamma utan äfven
runorna äro svåra att skönja. Inskriften börjar längst ned till vänster, afbrytes af
hufvudet och fortsätter sedan utefter öfre kanten och hela högra sidan. Jag läser den på
följande sätt, hvarvid skadade eller osäkra runor sättas inom [ ].
. . . [t]. rista : s[it]n : |iisa : e[ft]ir: asu : mu|iur: sin . . .
Då Bråte 1904 såg stenen, syntes endast . rista : S och på motsatta sidan asu : mil|nil".
Den afslagna delen nedtill har säkerligen innehållit namnet på stenens upphofsman samt
ordet lit (o: lät) samt på motsatta sidan det af sin felande a. Osäkert är ordet sitn.
Efter S synas ett par streck, af hvilka det första ser ut som runan för i; det andra kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
