Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
ÖSTERGÖTLANDS RUNtNSKRtPTËR. i
framför vilka L. 1662 troligen med rätta läser: Gm|) : hiaAi: sia/t<. Den längsta bevarade
långsidan innehåller alltså slutet av inskriften, och vare sig kortsidan innehåller början
eller även hör med till slutet, måste även den motstående kortsidan hava haft inskrift.
W. 189 antager inskriften börja med kortsidan och läser runorna sålunda: Sveinin lkh
Skeinif)* nk . . ik–-vir tnr- Gud - liialbi : sialu, Utom de felaktiga
avvikelserna från B. 921 kan mot denna läsning anmärkas, att det icke är sannolikt, att
inskriften börjat på kortsidan, jfr dock ög. 56, och att k i Skeini[) troligen blott är
upp-och nedvändning av U (v) i Svein.
Med upptagande av Liljegrens texträttelse är inskriften alltså följande:
a) Kortaste långsidan: SUeini|) • nk nk —
5 10
b) Längsta långsidan: — uiatnr gu|] : hiabi : sialu
15 20 25 30
c) Kortsidan: sueininlhk —
35 40
I a) SUeini|) och c) suein utgår kännestrecket på U från stavens mitt, i SUeini|) är U
tillika vänderuna och upp- och nedvänt. Runan n är + r. 5, 8, K r. 10, 16, 35, 37,
a är + r. 23; H r. 28, av U i gu|] finnes blott staven, av b i hiabi blott K, 29 I tecknas +
och 30 U B, båda säkert fellästa.
Undantagande det av Liljegren tolkade gu|] : hiabi : sialu kan ingenting visst sägas om
inskriftens tydning. Det ligger nära att antaga 8—9 1-Y nk vara felläsning av ok ’och’, som
förenade två namn SUeini|) och t. ex. inka. Namnet Sueini|) finnes eljest icke, men kunde tänkas vara ett fsv.
*iSoèn-hèd, isl. *Srein-heiör f. 12—17 —uiRtnr göra intryck av en gen. sing. på -ar och på grund av sin
ställning synes 16 K n böra fattas som vänderuna för A a. Då denna genitiv slutar på r, kan icke 14 /k här
betyda Ä-ljud, utan troligen utmärker l-k detsamma som eljest runan i, liksom Ög. 3 Orlunda även runföljden I/k
förekommer. Jfr vidare det under Ög. 3 åberopade |iorkiRSl D. II, 1. Det synes då möjligt att—uiRtnr kan
vara gen. sing. av namnet Øvindr och att inskriften omtalat, att den avlidne, vars nanni är förlorat, varit
t. ex. son av övind.
Om h n är vänderuna i — uiRtnr för H a, kan samma antagande vedervågas för 37 h n och 40 1 k,
varigenom kortsidans inskrift skulle kunna tydas såsom: Sven (suein) högg (hk) hällen (ini).
Möjligtvis har alltså inskriften lytt:
Svenid och Inga (gjorde stenen efter N. N. sin broder, son av) Övind. Gud hjälpe
själen! Sven högg hällen.
54. Väversunda kyrka, Dals hd.
Pl. XVIII. Fig. 6.
Litteratur: W. 190; teckningar av L. Wiede och C. F. Lindberg i VHAA; C. F. Nordenskjöld, Reseber.
1871, s. 114, teckn.; E. Ihrfors, Ostrog. sacra (1880), s. 2, teckn.
Runstenen, som förr befunnit sig på västra ringmuren och nu är uppställd vid korets
södra vägg utanför, utgör ett fragment av en kalkhäll, vars ena hälft saknar ristning; en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
